För sexton år sedan publicerades en omskakande bok av förlaget Prisma. Författaren var den svenske ekonomen och Aftonbladet-krönikören Carl Hamilton, och titeln var Det infantila samhället. Baksidestexten gick rakt på sak:
”Barnen får inte längre vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Det infantila samhället rör en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men – vem skall fostra dem?”
Väldigt lite i Hamiltons bok har tyvärr förlorat aktualiteten sedan den skrevs. Snarare tvärtom. Om något tycks vi i dag rusa rakt in i vad som kan beskrivas som Det infantila samhället 2.0. På allt fler områden i samhället ser vi att barnen inte längre tillåts vara barn – liksom att vuxenvärlden sviker där den i stället borde ta ett ansvar.
Flera exempel på detta är välkända för Världen idags läsare. Den normkritiska pedagogiken i våra förskolor gör att barn som knappt har fått en relation till sin egen sexualitet måste förhålla sig till begrepp som homo-, bi- och transsexualitet. De konstruktivistiska teorierna inom feminismen säger att könet inte är utan görs, och redan som barn förväntas man ifrågasätta om man verkligen är det man ser ut som när man tittar sig själv i spegeln. Starka krafter vill göra det möjligt för 15-åringar att genomgå könskorrigerande operationer utan sina föräldrars medgivande.
Ett annat exempel kan vara den unga aktivisten Greta Thunberg, som samlar miljökämpar i tusental i världens alla hörn. Sant är att denna 17-åring på alla tänkbara och otänkbara sätt har lyckats lyfta klimatfrågan som vår tids ödesfråga. Av detta kan man inte annat än imponeras. Men är det verkligen rimligt att en 17-åring (som dessutom diagnosticerats med såväl Aspergers som tvångssyndrom) blir global vägledare för vad som måste göras i komplexa frågor som dessa, där experterna förser oss med högst olika bud angående vad som har effekt?
Ett tredje exempel på våra dagars infantila samhälle kommer från barnböckernas värld. I en kulturspaning i tidningen Dagen (13/2) skriver Carolina Klintefelt att ”barn i dag alltför tidigt får möta frågor som de inte är mogna för”. Som exempel lyfter hon fram böcker från några av de största barnboksförlagen på tematiken undergång och apokalyps i klimatförändringarnas tecken. Hon avslutar med orden:
”För egen del reagerar jag över de förslag till lösningar som presenteras – att äta vegetariskt, inte flyga, plastsanera hemmet med mera – eftersom de lägger ett ansvar på barn som borde vara de vuxnas. Bidrar det till att skapa en generation med psykisk ohälsa, då de unga tvingas bära konsekvenserna av föräldragenerationens skuld? Här är jag tillbaka i diskussionen om barnet som alltför tidigt får ta del av saker som det inte är moget för. Hur gestaltas och förmedlas hopp för unga läsare i dag, i en tid som är så starkt präglad av undergångsstämningar? Eller menar vi på allvar att det är barnen som ska bära ansvaret för att rädda oss alla?”
Det finns mycket att reflektera över med anledning av dessa och liknande exempel. Hur hamnade vi egentligen här? Och hur tar vi oss ut ur det infantila samhällets grepp – där barn tvingas bli vuxna i förtid, samtidigt som vuxenvärlden i så hög grad kapitulerar?
Klart är att ett samhälle som lägger denna typ av bördor på sina minsta invånare, har blivit skadat i grunden. Det ger också en djupdimension till Jesu ord ”Låt barnen komma till mig”, såväl som varningen för att förleda någon av ”dessa små som tror på mig”. För att inte tala om Gamla testamentets allra sista vers: ”Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.”
Det är många saker vi behöver be för när det gäller Sverige. Men vuxenvärldens svek gentemot den unga generationen hör sannolikt till de mest angelägna böneämnena.
Läs på varldenidag.se