Alla kriser skapar problem. Det är därför de kallas för kriser. Men en situation som den vi just nu befinner oss i fungerar också avslöjande. Strålkastarljuset sätts på områden som vi tidigare inte reflekterat över. Inte minst gäller detta för prioriteringarna i vår gemensamma välfärd.

En klassisk borgerlig tanke är att statsmakten i första hand ska fokusera på sina kärnuppgifter: att skydda och försvara sina medborgare, men också att skapa goda förutsättningar för vård, skola och omsorg. Under den nuvarande krisen är det de första av dessa områden som har hamnat i blickfånget. Många års försyndelser gällande det svenska totalförsvaret avslöjas när vi börjar fråga oss själva vad som hände med svunna tiders beredskapslager och program för självförsörjning.

Särskilt tungt tycks ansvaret falla på Socialdemokraterna. Så sent som på Folk och Försvar 2017 sa inrikesminister Anders Ygeman att Sveriges självförsörjningsgrad ”kanske inte är det absolut viktigaste”. Få skulle i dag hålla med om detta.

Minst lika intressant är dock vad man har gjort i stället. En hel del av de senaste årens prioriteringar framstår trots allt som tveksamma i coronakrisens ljus. Som att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som just nu kämpar hårt för att möta behoven i krisens spår, för några år sedan satsade 10 miljoner av sina anslag på … genusforskning.

Eller att stadsbiblioteket i Trelleborg valde att förra året lägga 133 000 kr (!) på hbtq-certifiering. Låt vara att det här handlar om kommunal snarare än statlig skatt. Men oavsett nivå kan man anta att den här typen av utgifter kommer att minska under den närmaste tiden.

Men det är inte bara traditionellt borgerlig politik som borde få en renässans under åren som ligger framför oss. Snarare är det väl så att krisen aktualiserar åtgärder från hela den politiska paletten.

Från vänster skulle man till exempel kunna argumentera för en solidaritets-skatt, där alla svenska medborgare som har kvar sina jobb får betala några procents extra skatt under nästa år, för att på så sätt stötta dem som blivit arbetslösa när deras företag gått i konkurs.

För att inte tala om det uppenbara, som flera politiker redan har tagit upp: Att företag som framhärdar i att göra aktieutdelningar under brinnande kris diskvalificerar sig från de statliga stödprogrammen.

Även en klassisk SD-fråga borde rimligen få plats i ekvationen. Under de närmaste åren måste vi i högre grad än tidigare satsa vår migrationsbudget på stöd till migranternas närområdena, snarare än att erbjuda stora grupper att flytta till Sverige. På så sätt kan vi hjälpa fler utsatta individer än i dag, samtidigt som vi förhindrar att kostnaderna skenar.

Parallellt med detta bör vi göra allt för att – i motsats till SD:s politik – värna det så kallade enprocentsmålet i vårt internationella bistånd. Enligt hjälporganisationen Oxfam riskerar antalet fattiga i världen att öka med en halv miljard i coronakrisens spår, och det vore förödande om Europa valde att lämna alla dessa i sticket.

Hela den politiska paletten alltså. I en extrem tid är det viktigare än någonsin att se till helheten.