Som många har påtalat sticker Sveriges strategi för att hantera coronaepidemin ut jämfört med de flesta andra länder. Den svenska regeringen har varit mindre benägen att införa tvingande restriktioner än våra europeiska grannländer. Trots detta har man en hög förväntan på det personliga ansvarstagandet, en förväntan som till stora delar också tycks ha infriats.

En viktig förklaring till detta är den svenska tilliten. Våra politiker och myndigheter litar på Sveriges medborgare, helt enkelt för att de vet att dessa brukar lita på dem. Annorlunda uttryckt: Svenskarna är kända för att göra vad de har blivit tillsagda.

I mångt och mycket är det här en positiv egenskap. Stora delar av världen avundas vår sociala tillit, inte minst i tider som dessa. Men samma fenomen kan också öppna för problematiska situationer. Tendensen att lita på myndigheterna finns där även när direktiven visar sig vara fel. Som när den svenska sjukvården kommunicerade till alla mammor att de bara skulle amma sina bebisar var fjärde timme – till och med när de skrek sig hesa i sin längtan efter närhet och mat.

Eller det faktum att vi i Sverige slänger bort 45 kg ätbar mat per person och år, bara för att bäst före-märkningen på paketen har gått ut. Vi litar mer på vad som står tryckt på paketet än på våra egna sinnens vittnesbörd, och slänger mat trots att den både luktar och smakar som den ska.

Ett liknande fenomen, som också är starkare i Sverige än på andra håll i världen, är rättspositivismen. Med detta syftar man på synsättet att det inte finns något sådant som en objektiv moral, utan att rätt och fel definieras av juridiken: vad lagen säger är alltid det rätta. I Sverige går denna hållning tillbaka på den så kallade Uppsalaskolan, som utövade stort inflytande på det socialdemokratiska folkhemsbygget. Än i dag bidrar den till att vi rekordsnabbt anpassar våra värderingar till det som lagen säger. Det är den politiska makten – normalt uttryckt genom folkmajoriteten – som definierar vad som är rätt eller fel.

Det här gäller även lagar där Sverige sticker ut (eller i alla fall: stack ut) i ett internationellt perspektiv, såsom lagen om barnaga, fri abort till den artonde graviditetsveckan och rätt till adoption för samkönade par. Inte minst det senare exemplet är intressant, eftersom lagen kom till när mindre än en femtedel av befolkningen (!) stöttade den. Något decennium senare hade proportionerna svängt till det omvända, och i dag är fyra femtedelar positiva till homoadoptioner. Opinionen har anpassat sig till lagstiftningen.

Det är lätt att se både för- och nackdelar med detta beteende. I grunden är det förstås en tillgång med en laglydig befolkning, i alla fall ur lagstiftarens perspektiv. Men i många situationer kan det också vara farligt. Risken är nämligen stor att våra moraliska omdömen – vad som är rätt och fel – grundar sig mer på vad vi har blivit tillsagda att tycka än på en genomtänkt etisk reflektion.

Annorlunda uttryckt: Det rättspositivistiska tänkandet gör att maktfrågan blir viktigare än sanningsfrågan, eftersom det är makten – alltså politikerna – som avgör vad som är rätt och fel. Vi tar för givet att våra lagar är de bästa tänkbara, och de som ifrågasätter dem får höra att de är illojala, moraliskt förkastliga, samhällets fiender …

Även i Bibeln finns det en positiv attityd till de påbud som kommer från makthavarna. ”Underordna er varje myndighet för Herrens skull”, skriver Petrus, ”det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda” (1 Pet 2:13–14). Men det finns också en gräns för var lojaliteten till makten behöver sluta: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29).

Som kristna kan vi inte sluta upp bakom rättspositivismens syn på rätt och fel. Vi tror på en högre moral än den som slås fast av våra civila lagar. När Guds bud säger något annat än våra politiker, eller majoriteten i största allmänhet, är det därför Gud och hans vilja vi behöver hålla oss till.