Frågan om tiggeriförbudets vara eller icke vara har på nytt hamnat i debattens centrum. I december slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att det omtalade förbudet i Vellinge – som särskilt avser ”kommersiella områden” på fem olika platser inom kommunen – var förenligt med ordningslagen. Därmed upphävdes också de lägre instansernas domslut, som gick i en annan riktning.

En av de mest profilerade kritikerna av förvaltningsdomstolens utslag är svenska Amnesty. I flera pressmeddelanden har man hävdat att tiggeriförbud är detsamma som att kriminalisera fattigdom. Man menar även att förbudet är diskriminerande, eftersom det i så hög grad drabbar romer. Och inte minst viktigt: man talar om ett tiggeriförbud som en kränkning av de mänskliga rättigheterna – att det alltså är en mänsklig rättighet att tigga på allmän plats.

Det är ingen tvekan om att det finns skäl både för och emot ett tiggeriförbud, och inte minst från kristet håll är det många som hävdar att ett förbud skulle vara fel väg att gå. Samtidigt finns det något problematiskt i Amnestys sätt att argumentera.

För det första handlar inte ett förbud mot tiggeri utanför våra matbutiker om att ”förbjuda fattigdom”. Snarare handlar det om att majoriteten av alla svenskar tycker att det är obehagligt att varje gång de handlar behöva ställas öga mot öga med personer som ber dem om pengar. Och dessutom: För många av oss leder detta till en avtrubbningsnarare än ett fördjupat engagemang; i praktiken är det ju ytterst få som ger något till dem som sitter och tigger.

För det andra blir det märkligt att säga att restriktioner kring offentligt tiggande skulle diskriminera romer, eftersom man då säger att det är en integrerad del av romsk kultur att tigga. Antingen är det fattigdomen som är problemet – vilket alltså är Amnestys första argument – eller så är det kulturen som uppmuntrar till detta. I det senare fallet är det inte diskriminering, utan ett sakligt konstaterande, som man då också får förhålla sig till och arbeta med.

För det tredje och viktigaste är det problematiskt att tala om tiggeriet som en mänsklig rättighet. På ett grundläggande plan är det förstås sant att en nödställd måste få be sina medmänniskor om hjälp. Ett generellt förbud vore därmed just att försöka ”förbjuda fattigdom”. Men det finns också något farligt i att för snabbt definiera en komplicerad fråga till en ”mänsklig rättighet”. I praktiken är det nämligen detsamma som att lägga locket på i debatten. Ingen människa kan ju med hedern i behålla argumentera mot en mänsklig rättighet!

Som avskräckande exempel kan vi här påminna oss om hbtq-rörelsens sätt att presentera frågor som rätten för samkönade par att gifta sig och adoptera barn. Även detta är ju komplicerade frågor, med tunga argument både för och emot. Men genom att driva dem som vore de en mänsklig rättighet har det blivit extremt svårt att få respekt för en hållning som vill värna äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, eller som vill att barn så långt det är möjligt ska få bli uppfostrade av en mamma och en pappa.

Som vi skrev på ledarplats i lördags är det därför viktigt att kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. För även om det finns goda skäl mot ett generellt tiggeriförbud, finns det en hel del saker att ta hänsyn till även i andra vågskålen. För att ta ett enda exempel: I Rumänien finns det i dag ca 300 000 barn vars ena eller båda föräldrar har lämnat hemmet för att tigga i en annan del av Europa. Något som i sin tur leder till betydande sociala problem såsom utebliven skolgång, dålig disciplin, drogmissbruk och förakt för föräldrarnas auktoritet.

Sammantaget kvarstår alltså det faktum att de grundläggande problemen kopplade till tiggeriet behöver lösas på plats i Rumänien och Bulgarien. Oavsett om vi själva ger något i koppen eller inte, bör vi därför överväga hur vi kan stödja de många hjälporganisationer som finns på plats för att bidra till en långsiktig lösning på situationen.

Läs på varldenidag.se

 

Kommentar: Denna artikel genererade en insändare av Tord Nordblom, som jag besvarade på följande sätt:

Tack för din replik, och för den möjlighet den ger mig att förtydliga mig. Mycket riktigt var det denna gång Amnestys argumentation jag ville problematisera, och allra mest deras tal om tiggeri som en mänsklig rättighet. Amnesty menar att det strider mot ”centrala människorättsprinciper” att inte tillåta tiggeri utanför den lokala matvarubutiken, och detta menar jag är att göra frågan alltför enkel. Framför allt innebär det att man på ett olyckligt sätt lägger locket på i debatten.

Men när du sedan drar slutsatsen att jag förordar ett tiggeriförbud är det faktiskt förhastat. Jag skriver ju uttryckligen att ”en nödställd måste få be sina medmänniskor om hjälp” och att ”ett generellt förbud vore … att försöka ’förbjuda fattigdom’”. Ett sådant förbud vill alltså inte heller jag ha.

Däremot anser jag att nuvarande situation är ohållbar. Inte, som du skriver, för att vi ska ”slippa se nöden”. Det argument jag själv anför (jag hade nämnt fler om det fanns utrymme) är problemet att vi genom att acceptera dagens situation bidrar till att 300 000 barn går helt eller delvis föräldralösa, med alla de problem som följer på detta.

Viktigt att notera är också att det bland romer finns tiggare av flera slag. Dels har vi dem du själv fokuserar på – de mycket fattiga, som ser tiggeriet som sin sista utväg. Dels har vi en grupp som helt enkelt tjänar bättre på tiggeri än på att försörja sig på vanligt sätt. Slutligen har vi individer som i högre eller lägre grad är i händerna på kriminella nätverk. Även denna komplexa verklighet sopas under mattan genom Amnestys argumentation.

Det låter på dig som att romers beteende, på grund av deras historia av utsatthet och diskriminering, inte får problematiseras. Denna argumentation tror jag är en återvändsgränd. Det är också ett omyndigförklarande av en folkgrupp som precis som du och jag är skapade till Guds avbilder – med allt vad det innebär av frihet och ansvar.

Låt oss alltså fortsätta att utmanas av Bibelns texter – både den om Lasarus, och om många andra ting!