I Adam McKays film The Big Short från 2015 skildras den finansiella krisen 2007–2008. Ett hedgefondbolag får av en slump reda på ett systemfel i den amerikanska låneekonomin, där så kallade subprimelån med dålig säkerhet visar sig utgöra grunden för stora delar av bostadsmarknaden. Till en början har de svårt att ta in problemets omfattning, men efter diverse efterforskningar låter de sig övertygas – och försöker förgäves att slå larm. En bevingad replik från filmen är när bolagets utsända sammanfattar intrycket från en konferens för branchfolk i Las Vegas. ”De är alla idioter.”

Samma händelseförlopp är utgångspunkten för ekonomerna Mats Alvessons och André Spicers bok Dumhetsparadoxen (Fri tanke 2018). ”2008 års finanskris är ett bevis på dumheten som lurar i hjärtat av kunskapsbaserade samhällen”, skriver de. Därefter sammanfattar de paradoxens kärna: ”Smarta personer som gör dumma saker på jobbet. Kortsiktigt såg det ut att vara något positivt, eftersom det gav resultat. Men i det långa loppet lade det grunden till en katastrof.”

Det skakande med Alvessons och Spicers analys är dock inte bara vad den säger om vårt samhälle i stort. Mest skakande är att de inte tar något entydigt avstånd från vad de beskriver. I stället slår de ett slag för vad de kallar för den ”funktionella dumheten”, som de menar är en förutsättning för ett företag att fungera: ”Man utför sitt arbete korrekt, men utan att reflektera över syftet eller den bredare kontexten. Funktionell dumhet är ett organiserat försök att hindra folk från att på allvar tänka på jobbet de gör. När människor drabbats av funktionell dumhet fortsätter de att vara fullt kapabla att utföra sitt arbete, men de slutar ställa undersökande frågor om sina arbetsuppgifter. I stället för ett noggrant reflekterande blir de fixerade vid det ytliga. I stället för att ställa frågor börjar de lyda order. I stället för att tänka på konsekvenser fokuserar de på teknikerna för att få saker gjorda. Och det som ska göras är ofta att skapa det rätta intrycket.”

Många som är anställda inom företagsvärlden, eller i kommunal förvaltning, kan nog känna igen sig i denna beskrivning. Hur man sitter kvar på möten som man vet är slöseri med tid, hur man åker på fortbildningar som lovar runt men håller tunt, hur man formulerar värdegrunds- och policydokument utan en tanke på att dessa skulle förvandla arbetssättet i grunden. Och att det faktiskt är just så som cheferna vill ha det – så länge det ser bra ut i kundernas eller politikernas ögon!

Beskrivningen är självklart inte rättvisande för alla arbetsplatser. Men tillräckligt många uppvisar dragen för att det ska vara läge att väcka frågan: Kan vi som kristna vara en motkultur till detta? Kan vi odla dygder som rättfärdighet, integritet och sanningspatos även i våra vanliga jobb? Och vilket pris är vi i så fall beredda att betala för denna hållning?

Det talas mycket om visselblåsare i vår tid. Vad som inte lika ofta uppmärksammas, är att ett vanligt öde för visselblåsare är att de förlorar jobbet. Detta även i fall där de har haft rätt, och där företaget/organisationen har blivit tvunget att åtgärda problemet. När krisen är ett faktum måste ju företaget/organisationen agera för att rädda sitt varumärke. Men den som utlöser krisen – inte genom att vara moraliskt skyldig, men genom att avslöja misshälligheterna – får påfallande ofta systemet emot sig. Man har trots allt varit illojal. Man har ställt för många frågor. Man har inte praktiserat den funktionella dumheten.

I Bibeln möter vi en helt annan hållning än den som Dumhetsparadoxen sätter ord på. Där talas det om att söka ”Guds rike och hans rättfärdighet”, om att odla dygder och Andens frukt och om att vara goda förvaltare. Jesus själv talar om pengarnas avgud och säger att ”om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sannarikedomen?”

Så nog finns det grund för att fungera som en motkultur – inte minst i en värld som prioriterar yta, effektivitet och ögontjänande före reflektion, ärlighet och sanningssökande.

Läs på varldenidag.se