Det har nästan blivit uttjatat att vi behöver förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Icke desto mindre är det sant. Mycket av den polarisering som präglar det offentliga samtalet har med detta att göra – både förmågan till och intresset för en bredare analys lyser ofta med sin frånvaro.
Detta är viktigt också för oss som kristna att tänka på – inte minst i frågor som engagerar oss emotionellt. Låt oss ta ett konkret exempel: invandringspolitiken.
I en mening kan förstås detta med invandring uppfattas som enkelt. ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd”, står det i Skriften. Borde inte detta innebära att en kristen hållning måste vara fri invandring, eller åtminstone total utjämning av våra ekonomiska resurser så att – som det också står i Skriften – ”han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet”?
Nja. Innan vi börjar med några vidlyftiga experiment gällande detta, behöver vi nog fundera också på vad som har genereratdet välstånd som vi i Sverige blivit välsignade med. Svaret är förstås en mängd olika saker, såsom god tillgång på naturresurser, långvarig fred, vetenskaplig framåtanda och tidiga politiska reformer som laga skifte och beslutet om utvidgad näringsfrihet. För att inte tala om de tre stora folkrörelserna och deras roll för det moderna Sveriges framväxt.
Allt detta kan även ses som grund för den för vårt land så signifikanta tilliten. Generellt sett litar vi betydligt mer på våra politiker och institutioner än vad som är fallet i många andra delar av världen. Och detta, i sin tur, bygger inte minst på den stabila välfärdsstat som våra förfäder byggde upp under det förra århundradet.
Att detta ter sig som ett paradis för stora delar av världens befolkning är inte konstigt. Självklart ska vi också vara generösa mot denna vår omvärld. Alltså: fri invandring! Eller?
Nja. Problemet med en alltför generös invandringspolitik har faktiskt med bland annat ovanstående att göra. Risken är nämligen stor att en alltför snabb ökning av befolkningen – i alla fall av människor som har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden – skulle få negativa konsekvenser inte minst för tilliten. Om det ”samhällskontrakt” som vi i Sverige har vant oss vid (de rättigheter och skyldigheter som vi som medborgare har i relation till stat, kommun och landsting) blir alltför urholkat, kommer det helt enkelt att göra något med samhället i stort. Misstron kommer att öka mot institutionerna, men också mot de grupper som skulle stämplas som syndabockar – nämligen invandrarna.
Detta är också orsaken till att invandringen måste vara reglerad. Den behöver helt enkelt ske i den takt som människor kan integreras i det svenska samhället, och på ett sätt som har demokratisk förankring hos befolkningen i stort. Allt annat är att be om problem.
Men alla som vi inte kan ta emot då? Här är det utan tvekan så att vi alla (inte minst om vi kallar oss kristna) har ett ansvar att förvalta Sveriges arv av mission, bistånd och globalt engagemang. Att helt enkelt offra något av vår egen bekvämlighet, både här hemma och genom att bistå med lösningar i de länder som människor är på flykt ifrån.
Faktum är att detta kan vara en lösning även på en sådan sak som drunkningsdöden på Medelhavet. Så länge som människor har allt att vinna på att lämna sina hemländer för att ta sig till Europa – alltså: så länge som förhållandena på hemmaplan är usla, och det finns en gnutta hopp om att komma in i Europa – kommer dessa olyckor att fortsätta.
På EU-nivå är det därför allt fler som menar att det vore mer barmhärtigt att helt stänga gränserna för ekonomiska flyktingar, och gå över till ett kvotsystem där enbart de mest behövande hade en chans att komma hit. En trolig följd av en sådan ordning skulle nämligen bli en dramatisk minskning av dödsfall, särskilt bland afrikanska flyktingar.
Oavsett om man väljer en såpass drastisk metod kan den kanske illustrera att allt inte är svartvitt – och att det även för den som vill väl är bra att kunna ha flera tankar och perspektiv i huvudet samtidigt.
Läs på varldenidag.se