#MeToo-kampanjen har tagit världen med storm. Äntligen har vi fått ett momentum kring en fråga som alltför ofta brukar sopas under mattan. Unkna garderober vädras ut. Människor ställs till svars.

Samtidigt väcker kampanjen ett antal smärtsamma frågor. En av de mest uppenbara är: Hur hamnade vi egentligen här? Vad är det som får oss människor – och i påfallande hög grad: oss män – att begå denna typ av handlingar?

På den frågan finns det inte något enkelt svar. Men delar av svaret torde vi kunna finna i en maxim från ledarskapsteorin: ”Kulturen äter strategierna till frukost.” Alltså: Hur fina målsättningar vi än har, och hur välskrivna jämställdhetsplaner, är det i slutändan kulturen som drar det längsta strået. Så länge som kulturen i en viss fråga förblir intakt, kommer den djupgående förändringen att utebli.

Vad har då det här att göra med #MeToo? Låt mig ge två exempel:

Ända sedan den sexuella revolutionen på 60- och 70-talet har den offentliga svenska kulturen förmedlat att den som förordar självdisciplin eller tillfällig avhållsamhet på det sexuella området är sexualfientlig. Lusten är till för att bejakas, och all kärlek är bra kärlek – så länge det inte skadar någon annan. Porr är moraliskt neutralt, och den som höjer ett varningens finger får direkt epitetet ”moralist” stämplat i pannan. Även i en sådan kultur brukar de flesta vara överens om att ett nej är ett nej. Men är det så konstigt att alla inte kan hantera paradoxen? Att den ständiga uppmuntran att leva ut sina lustar talar starkare än orden om att båda parter trots allt måste vara med på det …?

Ett annat exempel kan hämtas från skolans värld. Även här brukar det finnas strategier för att motverka sexuella övergrepp. Men vad säger kulturen? Faktum är att de flesta av dagens skolmaterial i sex- och samlevnad är kemiskt rena från talet om karaktär och om att bygga en långsiktig och trogen kärleksrelation. Hela tiden skildras sex som något frikopplat från den fördjupade gemenskapen med den andre. I normkritikens tidevarv har man därtill förvandlat gränslösheten till sin nya norm – inte i fråga om övergrepp, men i det mesta annat som har med sexualitet och identitet att göra. Är det så konstigt att alla inte kan hantera paradoxen?

Tron på sexualiteten som moraliskt neutral, och som därför inte behöver omgärdas av andra gränser än samtycke, har genom #MeToo kommit rejält på skam. Kulturen har helt enkelt visat sig äta strategierna till frukost. Frågan är om vi trots detta vill leva kvar i illusionen, eller om vi vågar ta konsekvenserna av #MeToos budskap?

Läs på Nyheter24.se