Ett återkommande inslag när man ser utländska deckare på TV är polisens nyttjande av övervakningskameror. ”Följ den misstänktes rörelser”, kan en utredare eller poliskommissarie säga – och vipps är de underordnade i färd med att se efter vilka kameror som finns uppsatta på sträckan. Ofta rör det sig om ett betydande antal.

Dock inte så i Sverige. Här har nämligen linjen från politiker och myndigheter varit att en utbyggd kameraövervakning skulle slå för hårt mot den personliga integriteten. Därmed får det betraktas som historiskt när regeringen aviserar att man vill utöka antalet övervakningskameror i riket från 400 till 2500. Samtidigt vill man påskynda utredningen av tre olika lagändringar:

  • Möjlighet att i större utsträckning använda ansiktsigenkänning för att identifiera medlemmar i kriminella gäng.
  • Möjlighet att automatiskt avläsa registreringsskyltar.
  • Direktåtkomst till andra befintliga övervakningskameror, till exempel för trängselskatt.

Bakgrunden till förslagen är den eskalerande gängbrottsligheten. Men de väcker också debatten till liv om de principiella frågorna kring integritetsskydd – de frågor som tidigare har bromsat denna typ av lagstiftning.

Även ur ett kristet perspektiv kan man ha frågor och funderingar gällande utvecklingen. Är inte detta ett snabbspår till ett övervakningssamhälle à la George Orwells ”Storebror ser dig”? Och riskerar inte en avgrund att öppna sig i spåren av den nya tekniken för ansiktsigenkänning, något som vi tidigare har varnat för här på ledarsidan?

På dessa frågor finns inte något enkelt svar. Även om det självklart ingår i utredarens uppdrag att titta just på vilka risker som kan uppstå med en förändrad lagstiftning.

Att inte göra något alls framstår å andra sidan som orimligt. Till att börja med kan vi konstatera att det i denna fråga är Sverige som sticker ut även i jämförelse med våra grannländer. Och om vi kan vara överens om att Europa i stort inte består av ett antal hårdföra polisstater, bör vi också kunna vara överens om att det här inte behöver vara Sveriges framtida öde.

Och sanningen är ju att det ligger mycket även i den andra vågskålen. På en mängd områden har det de senaste åren visat sig att Sverige inte står rustat för den brottslighet som breder ut sig i samhället. Kameraövervakning är förstås inte lösningen på alla, eller ens de flesta, av dessa problem. Men det är rimligen en av flera viktiga pusselbitar. Eller som det numera brukar heta: Det är ett användbart verktyg i polisens verktygslåda.

När vi talar om integritet behöver vi dessutom fundera på alternativen:

Främjas integriteten av att som butiksägare få nej efter nej till att sätta upp kameror som kan filma de ligister som klottrar på eller förstör hans eller hennes egendom?

Främjas integriteten av att ortsborna inte vågar röra sig i stadens centrum på kvällstid, på grund av den utbredda knarklangningen?

Främjas integriteten av att man riskerar att få huset beskjutet eller till och med söndersprängt, för att man råkar bo granne med en släkting till en gängkriminell?

Svaret på dessa frågor är uppenbarligen nej. Och än en gång: Övervakningskamerorna kommer inte i sig själva att lösa dessa problem. Men om de på ett konkret sätt kan bidra både till att sätta dit ett antal brottslingar och till att vanligt folk vågar röra sig utomhus på kvällstid är mycket vunnet.

Det bullerbysamhälle som utgjorde grunden för mycket av Sveriges lagstiftning hör obönhörligt till det förflutna. Låt oss därför inte begränsa polisens verktygslåda mer än nödvändigt. Och låt oss gemensamt ta ansvar för att granska resultatet av den utredning som nu har hamnat i strålkastarljuset, så att den svarar upp mot de högt ställda krav som alltid behöver ställas när medborgarnas personliga integritet riskerar att påverkas.

Läs på varldenidag.se