I dag firar Sveriges frikyrklighet 175 år. Åtminstone om man betraktar dopen vid Vallersvik som frikyrkorörelsens födelsedag. I skydd av mörkret, och i strid med rådande lagstiftning, vandrade åtta personer till Kattegatts strand för att på egen bekännelse låta sig döpas. Därefter tågade de tillbaka till en av de troendedöptas hem för att hålla församlingsmöte och fira nattvard.

Av många betraktades det inträffade som en krigsförklaring mot det svenska enhetssamhället. Men likt maskrosen bryter fram genom asfalten – och, får man förutsätta, med Guds hjälp – lyckades frikyrkligheten skapa ett utrymme även i 1800-talets hårda klimat. När vi i dag talar om folkrörelserna som avgörande för det moderna Sverige är det inte minst frikyrkan vi har att tacka för förändringen. Ett ofta upprepat faktum är att baptistiska församlingar praktiserade demokrati 73 år innan Sverige fick allmän och lika rösträtt.

Samtidigt är det viktigt att inte sätta vagnen framför hästen när det gäller detta. Både lekmannaengagemang och demokrati var viktiga ingredienser i den framväxande frikyrkorörelsen – liksom, med tiden, den inomkyrkliga lutherska väckelsen. Men målet var ändå något större. Framför allt var det något annat än en allmänmänsklig hållning av att ”alla ska med”. Frikyrkan värnade den demokratiska processen för att man såg alla troende som bemyndigade Guds barn, som därmed också hade ett bidrag att ge till det gemensamma församlingsbygget.

Lika viktig som demokrati och medbestämmande var med andra ord tron på församlingen som ”de heligas gemenskap”. Frikyrkligheten bestod av personligt troende som – till skillnad från Svenska kyrkans ”döpta hedningar” – hade gjort ett medvetet val att följa Jesus som Herre och Frälsare. Det var på denna grund man praktiserade sin ofta strikta församlingstukt: En levande kristen tro behövde få genomslag i den individuella vandeln. Just så som Jesus och apostlarna hade undervisat.

När vi i dag firar den svenska frikyrklighetens 175-årsjubileum bör vi därför vara noga med att inte enbart se till frukterna av denna folkrörelse – hur viktiga och välsignade de än är. Det bästa sättet att hedra våra frikyrkopionjärer är att också värna erfarenheterna och övertygelserna som låg till grund för engagemanget: Det personliga mötet med Kristus, tilltron till Herren och hans Ord, församlingen som de heligas gemenskap och villigheten att lyda Gud mer än människor.

Den rörelse som har detta som sitt centrum har inte bara en spännande historia att se tillbaka på, utan en välsignad framtid i Jesu namn!

Läs på varldenidag.se