Vad handlar den kristna tron om? På den frågan kan det ges många olika svar. Påfallande ofta ger dagens svenska förkunnelse intrycket att evangeliet har ett i första hand terapeutiskt ärende: Kristen tro finns till för att vi ska må bra och för att världen ska bli en bättre plats. Gud är kärlek och de bilder av Gud som riskerar att störa eller skrämma behöver därför mönstras ut. Guds rike handlar om peace, love and understanding. Eller på modern svenska: bekräftelse, mångfald och tolerans.

Inget av detta är helt taget ur luften. Men det rimmar ändå dåligt med de sammanfattningar av evangeliets ärende som Nya testamentet ger oss. Där är det nämligen Jesu död, uppståndelse och förlåtelse av synden som står i centrum. ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder”, skriver Johannes (1 Joh 4:10). Och Jesus själv ger sina lärjungar befallningen: ”omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i [mitt] namn för alla folk, med början i Jerusalem” (Luk 24:47).

Budskapet om syndernas förlåtelse är fundamentet även i Gamla testamentets texter. Faktum är att redan templet i Jerusalem förkunnade detta budskap. På väg in i denna byggnad (och tidigare tabernaklet) passerade man nämligen ett brännoffersaltare, där prästerskapet förrättade offer å israeliternas vägnar. Det är därför inte någon slump att de historiska kyrkorna har haft för vana att inleda sina gudstjänster med en syndabekännelse. De upprepar helt enkelt den andliga ordning som etablerades i det gamla Israel.

Även dopet – initiatiationsriten till den kristna gemenskapen – kan beskrivas på detta sätt. Den nicaenska trosbekännelsen från 300-talet efter Kristus uttrycker det så här: ”Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse.”

Med tanke på detta är det viktigt att vi behåller fokus på det som Jesus lyfter fram i sin missionsbefallning: omvändelse och syndernas förlåtelse. Inte i stället för allt det andra som hör till den kristna trons ärende – Lukas själv talar frimodigt om de under och tecken som följer i den urkristna förkunnelsens spår. Men den i dag så utbredda tendensen att tona ned syndens allvar är ändå en återvändsgränd. Som Hebreerbrevet uttrycker det hela: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss” (Hebr 12:1, min kursivering).

Konkret innebär detta att vi som Guds folk behöver bejaka Bibelns budskap om syndens allvar:

  • Det är synden som skiljer oss människor från Gud (jfr Jes 59:2).
  • Synden ska inte i första hand bedömas utifrån sina konsekvenser för andra människor, även om detta självklart ingår i helheten. Nej, framför allt skapar synden problem i relation till vår Skapare. Som kung David formulerar det i sin bekännelse efter att ha brutit mot såväl det femte som det sjätte budet: ”Mot dig, just mot dig, har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon” (Ps 51:6).
  • När Herren förlåter oss, gör han det av nåd – inte som en rättighet. Gudsmannen Esra går så långt som till att säga att Herren efter fångenskapen i Babylon har skonat folket mer än de förtjänade (se Esra 9:13).
  • Även som kristna för vi en ständig kamp mot syndens makt. Därför behöver vi vara på vår vakt för det som är syndens närvaro i våra liv (jfr Gal 5–6).
  • Orsaken till att det här inte får slätas över är att bekännelsen enligt Bibeln är Guds väg till varje människas frihet. ”Så länge jag teg förtvinade mina ben”, skriver David i en annan av sina psalmer. ”Då erkände jag min synd för dig och dolde inte min skuld” (Ps 32:3, 5).

Allt detta hör till den absoluta kärnan i det kristna budskapet. Låt oss inte lura oss själva eller andra till att tro någonting annat!

Läs på varldenidag.se