Ett av kristendomens verkliga ”storord” är enhet. ”Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band”, skriver Paulus och preciserar: ”en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse,en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla” (Ef 4:3–6).
Han hade även kunnat citera sin Mästare Jesus, som i sin översteprästerliga förbön säger: ”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).
Ingen kan därför tveka om att enhet bör utgöra en målsättning för varje kristen församling. Enheten är ett återsken av Guds egen treenighet – tre personer i en gudom, som på samma gång manifesterar mångfald och samstämmighet. Som Jesus konstaterar är den dessutom ett vittnesbörd för de utomstående. Det är svårt att tro på fridens Gud om de människor som bekänner sig till honom kännetecknas av partiväsende och konflikter.
Samtidigt är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser när det gäller detta. Det räcker nämligen att läsa innantill i Paulus brev för att se att apostelns tillämpning av församlingens kallelse inte står i motsats till att göra markeringar mot avvikande läror. ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem”, skriver han till församlingen i Rom (Rom 16:17). Och till församlingen i Korinth: ”Men nu skriver jag till er att ni inte ska umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Med en sådan ska ni inte ens äta … Driv bort från er den som är ond!” (1 Kor 5:11, 13).
Ingen kan påstå att dessa bibelord är lättsmälta. Och den exakta tillämpningen av dem i vår tid och kultur är allt annat än självklar. Men de kan ändå illustrera att den bibliska kallelsen till enhet inte är detsamma konsensuskultur och låt gå-mentalitet. Sann kristen enhet bygger på en gemensam bekännelse till Jesus som Herre, vilket i sin tur måste inbegripa en lydnad för hans ord. Detta tänkande har också varit avgörande för den frikyrkliga församlingssynen, som på så sätt avviker dramatiskt från den folkkyrkliga.
Samma budskap lyser igenom även i Jesu översteprästerliga förbön. Kallelsen till enhet, säger Jesus där, hänger ihop med att vara förenad med Herren själv. Och eftersom Jesus är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) faller det sig naturligt att han preciserar denna kallelse med orden: ”Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning” (Joh 17:17).
Annorlunda uttryckt: Utan sanning och vördnad för Guds ord, ingen enhet.
Mot denna bakgrund behöver vår tids diskussion om kyrkans enhet nalkas med en rejäl dos andlig urskillning. Ja, det har verkligen ett egenvärde att ”gå den andra milen” och så långt som möjligt komma våra systrar och bröder till mötes. Ja, vi behöver anstränga oss för att om möjligt hålla samman både våra kyrkor och våra samfund.
Men det är också viktigt att följa samvetets röst. Och det är viktigt att – utifrån den uppenbarelse vi själva är i besittning av – vandra i lydnad för vår Herre och hans vilja.
Detta behöver inte stå i motsats till en ödmjuk hållning gentemot vår nästa. Ytterst sett är det Herren som ansvarar för den slutgiltiga domen. Men fördenskull ska vi inte gå på lögnen att kyrkan bara definieras av vad den säger ja till, och aldrig av vad den säger nej till. I alla tider har nämligen församlingen behövt dra gränser gentemot en icke-kristen omvärld, med dess beteenden och värderingar.
Faktum är att självaste trosbekännelsen talar om församlingen som ”de heligas samfund”. Alltså den gemenskap som har valt en annan väg än majoriteten. Den som är avskild från synden och till det nya livet i Kristus. Ja, som i sanning kan beskrivas som Herrens egen ägodel. ”Guds tempel är heligt, och det templet är ni”, skriver aposteln (1 Kor 3:17). Motsättningen mellan enhet och renhet är därför en chimär. Det ena kan inte tänkas utan det andra.
Läs på varldenidag.se