Sommaren är konferensernas tid och vi är många som under semestern besöker någon av de konferenser, läger eller festivaler som arrangeras i den svenska kristenheten.

Vi åker dit av lite olika skäl, både beroende på våra egna behov och på arrangemangens karaktär; det är trots allt skillnad mellan att ägna en vecka åt ett kristet scoutläger och att åka på en karismatisk förnyelsekonferens. Men ett av de grundläggande skälen att besöka ett dylikt arrangemang borde ändå kunna formuleras som en längtan efter att få möta vår Herre på djupet.

Eller formulerat på ett annat sätt: Att få mer av Guds närvaro i våra liv.

Samtidigt säger erfarenheten att denna typ av böner kan vara minerad mark. Dels för att olika kristna traditioner använder olika språk för det personliga gudsmötet. Men också för att en sådan här bön i vissa lägen uppfattas som anstötlig: Kan man verkligen få mer av Guds närvaro? Är inte Gud allestädes närvarande? Och är det inte något egoistiskt – och därmed teologiskt problematisk – att be att Gud ska manifestera sig själv i våra liv?

Som så ofta annars går det att nalkas dessa frågor på olika sätt. Ur ett filosofiskt perspektiv är det förstås sant att Herren är allestädes närvarande. Och även teologiskt kan man argumentera för att Gud är precis lika levande och verksam i den oglamorösa vardagen som på den högoktaniga konferensen. Ja, faktum är att vi är många som haft de mest betydelsefulla mötena med Herren när vi befunnit oss på tu man hand, snarare än tillsammans med hundratals andra.

Till detta kan läggas att en grundläggande biblisk sanning är att vi ”lever här i tro, utan att se” (2 Kor 5:7). Formulerat som en grundläggande princip innebär detta att vi som kristna behöver bygga våra liv, inte på våra känslor eller personliga upplevelser av Herren, utan på hans eviga ord och löften. Bara där har vi vår fasta förankring som Guds barn. Bara det objektiva håller att bygga på, i och med att känslor och omständigheter och (upplevd eller reell) gudsnärvaro tenderar att gå upp och ner.

Och samtidigt: Livet med den helige Guden är och förblir en relation. Ja, för att vara ännu mer precis kan den beskrivas som en kärleksrelation. Och för den som älskar faller det sig alltid naturligt att längta efter sin älskades närvaro.

Och om vi nalkas frågan ur det perspektivet måste det ju snarast vara något fel – eller åtminstone ett varningstecken – om vi inte längtar efter mer av den Heliges närvaro i våra liv!

Helt följdriktigt finns ett rikt bildspråk att ösa ur i Bibeln gällande detta. Mest talande är kanske Höga Visan, med dess intima poesi som enligt judisk såväl som kristen tradition syftar inte bara på den erotiska kärleken mellan man och kvinna, utan också på den kärleksfulla relationen mellan Herren och hans folk.

Med psalmisten får vi även stämma in i de innerliga psalmerna 42 och 63: ”Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud” (Ps 42:2). Och: ”Gud, du är min Gud. Tidigt söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt och törstigt land utan vatten” (Ps 63:2).

Ett motsvarande exempel ur profetlitteraturen kan vara Jesaja 55, där Herren lovar var och en som söker sig till honom att de ska få ”äta gott och er själ njuta av feta rätter” (Jes 55:2; jfr 25:6).

Att leva i sin Herres närhet kan alltså liknas både vid ett kärleksmöte, vid att släcka sin själs törst och vid att njuta av en dignande himmelsk buffé. Och gemensamt för dessa bilder är ju att de talar om något som man ofta och gärna kommer tillbaka till.

Just så bör vi därför tänka kring Guds närvaro i våra egna liv: Den är god och välsignad, och det är det mest naturliga i världen att be om mer av den. Detta samtidigt som vi vet att Herren är densamme under livets alla säsonger, och oavsett vår i stunden upplevda erfarenhet av honom.

Läs på varldenidag.se