Som flera artiklar i det här numret (Teologi & Ledarskap 2/2023) visar behöver det inte vara något problem att man brottas med sin tro. Många skulle tvärtom säga att en tro som aldrig utsätts för prövning riskerar att bli svagare och mer nyckfull än den som gått i närkamp med tillvarons komplexitet. Som Jesu bror Jakob uttrycker det hela: ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet” (Jak 1:2–3).

Brottningen är i sig inte något hot

En annan Jakob – Israels stamfar – har i en av Bibelns mest fascinerande skildringar demonstrerat hur en brottningskamp med Gud kan bli en port till välsignelse både för oss själva och för våra efterkommande. På vägen hem från sin morbror Laban, strax innan han konfronteras med sin bror Esau, står det att Jakob blir ensam kvar vid Jabboks vadställe:

Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. (1 Mos 32:24–31)

Den här berättelsen kan utläggas på olika sätt. Den kan läsas som en text om tvivel – och den kan läsas som en text om tro. Men mer än något annat handlar den ändå om en man som i ett möte med Gud får en fördjupad förståelse både av sig själv och av sin Herre. Därmed får han också en förnyad relation till de löften han är mottagare av, och som från början går tillbaka till hans farfar – patriarken Abraham.

Brottningen i sig är alltså inte något hot. Däremot kan den förändra den som brottas. Den kan få oss att bottna djupare såväl i oss själva som i vår gemenskap med Gud.

En brottning och ett sökande som har Sanningen som ledstjärna kan vidare föra oss djupare in i bibelordet. Tvivel som har den här typen av förtecken behöver därför inte vara något att oroa sig för. Som den evangelikale teologen Os Guinness uttrycker det i boken Tvivel: Trons andra dimension: ”Tvivlets värde ligger i att det kan användas för att avslöja det som är felaktigt. Vi lever i en fallen värld. Allt är inte sant, och därför skall man inte tro på allt.”

Lögnen, däremot, är en fiende till oss var och en. Guinness fortsätter därför sitt resonemang: ”Jesus använde inte poetiskt tal när han beskrev den onde som ’lögnens fader’ (Joh 8:44). Djävulens uttrycksmedel består av en värld av halvsanningar och halvlögner, där halvlögnen uppträder som om den vore hela sanningen.”[1]

Mot bakgrund av detta vill jag i denna artikel utforska några aspekter av det slags dekonstruktionsprocesser som tenderar att bli destruktiva, helt enkelt för att de gör halvsanningar och halvlögner till ”hela bilden”. Men detta ska alltså inte tolkas som en kritik av alla former av dekonstruktion. Tvärtom är det ibland nödvändigt att gå in i en sådan process. Precis som med Jakobs brottningskamp vid Jabbok kan den bidra till att vår tro får bottna djupare både i oss själva och i den Gud som valt att kalla oss till sig.

Postmodern förvirring

En första sak som gör att dekonstrueringsprocesser tenderar att leda vilse är när drivkraften – motorn – i processen är den allmänna postmoderna förvirringen.

Postmodernism är ett mångfacetterat begrepp, men i det här sammanhanget använder jag det som en beskrivning av den hållning som ifrågasätter objektiva sanningar. Där allting bara ses som perspektiv och där inget får betraktas som sant eller givet utanför sin specifika kontext.

Dekonstruktion som har det här tänkandet som drivkraft kommer alltid att hamna på kollisionskurs med den kristna trons anspråk. Relationen till Jesus är förvisso personlig, men när Jesus och hans ord reduceras till att enbart höra till den subjektiva sfären är det en tidsfråga till dess att tron har blivit avklädd till oigenkännlighet. Allt fler aspekter av det kristna evangeliet betraktas helt enkelt som förhandlingsbara, och till slut blir det som i sagan om Mäster Skräddare: Det enda som återstår är en tummetott.

Postmodernismen är förrädisk också för att den i längden gör argumentationen och sanningssökandet överflödigt. Som det engelska uttrycket lyder: ”If there are no absolutes our objections have no meaning.” Även här ser vi alltså det problematiska i att lyfta ut sanningsfrågan ur ekvationen. Relativismen leder oss alltid bort ifrån den Gud som är Sanningen personifierad.

Bristande kunskap

Även bristande kunskap är en vanlig komponent när dekonstrueringsprocessen blir destruktiv.

Det kan handla om en person som har farit illa – eller som har hört om andra som har farit illa – i den kristna gemenskapen, men som saknar tillgång till avgörande fakta för att tolka situationen. Det kan handla om sådant som har sagts eller gjorts inom själavårdens ramar, och som därför ligger under tystnadsplikt. Eller om andra förhållanden eller resonemang – till exempel i den kristna undervisningen – som bara styckvis har nåt fram till den som processar.

Vad som händer i dessa situationer är att man själv försöker fylla i luckorna. Och när det här sker utifrån ett bristfälligt underlag är risken stor att man hamnar fel. Man drar fel slutsatser om vad som har sagts och gjorts, eller om vilka motiv och vilket helhetstänk som dolde sig bakom detta, och får därmed en alltför snäv bild av det sammanhang man gör upp med.

Därmed inte sagt att alla missförhållanden kan ”förklaras bort”. Men så gott som alltid är det bra att prata med olika parter i en fråga eller incident för att få en mer heltäckande bild av det man reagerat på.

Rädsla för ledarskapet

Detta kan i sin tur försvåras av att man upplever ledarskapet som hotfullt eller svårt att komma nära.

Vissa miljöer har utan tvekan sig själva att skylla för detta, då de har odlat en kultur där ledarna håller sig på sin egen kant, eller där de har en sådan ”upphöjd status” att de inte får kritiseras av församlingsmedlemmarna. Här är det därför viktigt att säga att ledarna själva måste signalera att (om) de är öppna för diskussion eller kritik.

Men oavsett vems ”fel” det är (och normalt finns det ett delat ansvar när det gäller detta) är det djupt olyckligt när svåra saker ska processas utan dialog med dem som varit ledare där skavet har uppstått.

Faktum är att det mesta av det processande vi kan vara i behov av brukar må bra av att ske i relation till andra. Väldigt många som hamnar i den destruktiva formen av dekonstruktion gör ju detta i sin ensamhet, utan kontakt med det sammanhang som utgör grunden för processen. Om det dessutom sker på egen hand, utan någon vettig samtalspartner, är risken stor att man landar snett.

Dåliga vägledare

Alternativet är förstås att man söker sig till andra sammanhang och grupper för att få den samtalspart man upplever sig vara i behov av. Och i en mening kan det här vara både sunt och motiverat, särskilt om man har farit illa i en viss miljö och inte kan eller vill eller orkar söka sig tillbaka till denna.

Men det blir ändå ett problem om de personer och sammanhang man speglar sig i är alltför brända och därmed också cyniska i relation till de frågor som processas. Eller om de präglas av samma typ av kunskapsluckor och oförmåga att leva sig in i den andra sidans argument och bevekelsegrunder som en själv.

Det är inte för inte som Jesus säger att ”om en blind leder en blind, så faller båda i gropen” (Matt 15:14).

Här finns det därför skäl att höja ett varningens finger för att enbart låta en enda grupp av människor fungera som bollplank i dekonstruktionsprocessen – typ ett community av exvangelicals eller uppgörelsepoddar med avhoppare från ett visst sammanhang.

En sund dekonstruktionsprocess behöver ske i relation inte bara till människor som är trasiga och bittra, utan också i relation till sådana som har en annan upplevelse av det kristna budskapet – och kanske även av den miljö man blivit bränd i.

Andlig kamp

Det är svårt att göra dessa frågor rättvisa utan att säga något också om den andliga kampen. Bibeln talar trots allt om en fiende som jobbar för högtryck för att evangeliets ljus ska försvinna bakom horisonten.

”Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade”, skriver Paulus. ”Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild” (2 Kor 4:3–4).

Djävulen kommer alltid att vara en otrons ande. Han kommer alltid att vara en förvirringens ande. Ytterst sett kommer han därmed också att vara en antikrists ande. Därför bör vi vara uppmärksamma på det andliga mörker som ofta lägger sig som ett töcken över våra tankar och sinnen i dekonstruktionen. Som vi tidigare läste i citatet av Os Guinness: ”Djävulens uttrycksmedel består av en värld av halvsanningar och halvlögner, där halvlögnen uppträder som om den vore hela sanningen.”

Ingen av oss har förvisso tillgång till precis hela sanningen. Vi kommer alltid att registrera den här världen styckvis – ja, enligt Paulus till och med som ”en gåtfull spegelbild” (1 Kor 13:12). Men mitt i detta blir vi uppmanade att hålla trons låga brinnande i våra hjärtan.

Människor, församlingar och ideologier kommer alltid att ha sina brister. Men som aposteln också uttrycker det: ”Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. Gud som sade: ’Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus’” (1 Kor 4:5–6).

Låt oss be att detta ska var sant både om oss själva och om de människor som har ett tungt andligt eller mänskligt bagage att processa.

Olof Edsinger

 

[1] Os Guinness, Tvivel: Trons andra dimension (Libris 1982), s 40.

 

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 2 2023