Under 90- och 00-talet var den Chicago-baserade församlingen Willow Creek en av frikyrklighetens viktigaste inspirationskällor. Ett stort antal konferenser anordnades med talare från församlingen och böcker av pastorerna Bill Hybels och John Ortberg sålde i stora upplagor.

Detta är inte att undra på. Willow Creek Community Church var verkligen en sällsynt dynamisk församling. Inte bara för att den var en av USA:s största megakyrkor, utan för att den hade både ett arbetssätt och en atmosfär som smittade av sig. Även för egen del är jag tacksam till Bill Hybels för hans förkunnelse om församlingen som världens hopp, om vikten av att inspireras av Apostlagärningarnas kristna rörelse och om den frimodiga tilltron till ett tydligt, utrustande och gåvobaserat ledarskap.

När Bill Hybels under förnedrande omständigheter tvingades avgå 2018, efter att flera kvinnor hade anklagat honom för oönskade sexuella närmanden, var det många som drog öronen åt sig. Förlagen slutade att ge ut hans böcker och ledarkonferensen Global Leadership Summit omstrukturerades. Detta är på många sätt naturligt, även om flera av Hybels böcker fortfarande måste betraktas som synnerligen läsvärda.

Något som däremot kan kräva en reviderad syn är delar av Willow Creeks strategier för så kallat ”sökarvänliga gudstjänster”. Den grundläggande tanken med dessa var förvisso lovvärd: Församlingen ska slipa ned trösklar som i onödan stöter bort de människor som inte är uppvuxna i kyrkan.

Den stora frågan ligger väl snarare i hur man definierar ”onödiga” trösklar. Ett onödigt svårtillgängligt språk, med ett överskott på ”Kanaans tungomål”, kan helt klart vara en sådan. En musikstil som minner om medeltiden snarare än 2000-tal likaså. Men det finns samtidigt ett brant sluttande plan här.

Ska vi till exempel tona ned det exklusivt kristna språket för att inte stöta oss med de utomstående? Ska vi sluta be i våra gemensamma samlingar? Ska vi göra avkall på bibelundervisningen? Ska vi förpassa bruket av Andens gåvor till de mer kristet-interna smågrupperna? Risken är uppenbar att gudstjänsterna mer och mer kläs av sitt specifika kristna innehåll och blir tillrättalagda på ett sätt som innebär en förlust av – andlig kraft.

Inget av detta är någon nödvändig följd av att ta vara på de goda lärdomarna från Willow Creeks arbete, eller från de konferenser som följde i dess spår. Men om vi vet med oss att vi befinner oss på det sluttande planet enligt ovan, är det hög tid att vi tar oss en funderare. Kanske är tiden kommen för att göra upp med delar av Willow Creek-arvet?

Läs på varldenidag.se