Som en del av den nya integrationspolitiken vill regeringen införa en så kallad Sverigekurs, med obligatorisk samhällsintroduktion till alla nyanlända. Enligt Dagens Nyheter, som har läst direktiven, ska frågor om jämställdhet, rättsstatens principer, yttrandefrihet och barns rättigheter ingå i utbildningen. Som avslutning ska varje deltagare göra ett prov som visar att man tillgodogjort sig kursens innehåll. Godkända resultat ska vara en förutsättning för att få etableringsersättning.

På det stora hela är det svårt att ha några invändningar mot denna satsning. Att som nyanländ förväntas sätta sig in i det samhälle man ska bli en del av – eller åtminstone: vars skydd man önskar åtnjuta – borde vara självklart. Men två aspekter av satsningen förtjänar ändå en kommentar; den senare av dessa inbegriper ett varningens ord.

För det första: Senfärdigheten. Varför har det dröjt så länge med ett förslag som detta? Vi som har följt med i den politiska debatten vet ju att diskussionerna har pågått länge. Dåvarande Folkpartiledaren Lars Leijonborg blev visserligen utskälld för sitt förslag om språktest 2002, men redan då belönades han av väljarna för sin vilja att adressera integrationsfrågan. Och även den föregående S-regeringen tillsatte en utredning om språk- och samhällskunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd.

Men den svenska migrations- och integrationsdebatten har också med den svenska självbilden att göra. En viktig orsak till att vi har varit tveksamma till olika typer av introduktionskurser tycks helt enkelt vara att vi har betraktat våra grundläggande värderingar som så självklara att de inte behöver kommuniceras. Som den brittiske författaren Paul Britten Austin så träffande beskriver det: själva obenägenheten bland svenskar att se sig som bärare av någon särskild kultur kan ses som ett svenskt kulturdrag.

Andra personer som har analyserat den svenska kulturen har tagit fasta på den fäbless för oskrivna regler som präglar vårt nationella kynne: Vi vill inte vara påflugna och tränga oss på med våra åsikter och förväntningar – men förväntar oss likafullt att de som flyttar hit anpassar sig till dessa. Den som inte gör detta kommer omedelbart att marginaliseras, och en besvärande tystnad kommer att infinna sig när koderna som sitter i väggarna inte uppfattas eller efterlevs. Integrationen uteblir.

Om dessa kulturella mönster kan bidra till en förståelse för varför vi så ogärna sätta ord på våra förväntningar och krav på dem som invandrar till Sverige, finns det en annan dimension av den svenska kulturen som borde väcka viss oro inför förslagen som nu lanseras från politiskt håll. Nämligen den långa traditionen från statens sida att inte bara agera folkupplysare utan också att vara folkuppfostrare – med en förväntan på att åtlydas även i de ”mjuka” frågor som borde vara upp till var och en att ta ställning till.

Henrik Ekengren Oscarssons uttalande om ”åsiktskorridoren” är i dag en etablerad tolkningsnyckel när det dysfunktionella svenska samtalsklimatet ska beskrivas. Vad som är mindre uppmärksammat är att Sverige har mycket lång tradition av att vara likriktare i ideologiska frågor. Inte minst den lutherska statskyrkan hade ett uttalat folkfostrande uppdrag, med hus- och katekesförhör och med lagstadgat deltagande i kyrkans nattvardsfirande. En av den protestantiska kristendomens finaste sidor – dess betoning av den personliga övertygelsen – kunde på så sätt bana väg för något djupt odemokratiskt: Förväntan på att inte bara ”tro rätt”, utan att göra detta ”av egen övertygelse”.

Denna tradition skulle till viss del ligga till grund även för 1900-talets folkhemsbygge, där man å ena sidan uppmuntrade till folkbildning och studiecirklar för att tillägna sig den nya tidens idéer, men där det Socialdemokratiska partiet hade fått statskyrkans plats som likriktare för vad som ansågs vara rätt och fel.

Kopplat till detta har vi i Sverige präglats av en stark rättspositivistisk tradition, där tron på en objektiv moral har förkastats och ersatts av en motsvarande tilltro till de folkvaldas – det vill säga politikernas – lagstiftande uppdrag. Svensk lagstiftning har på så sätt varit i paritet med Moses stentavlor. Nere på kontinenten, och särskilt i ljuset av Andra världskrigets erfarenheter, har det som kontrast rått en utbredd skepsis mot tanken att den politiska majoriteten alltid har rätt. Ofta har man därför hänvisat till naturrätten, som förankrar moralen – och därmed också juridiken – i något större än politiska trender och ideologier. Detta tänkande var viktigt inte minst när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen formulerades.

Men i Sverige har vi alltså hållit distans till detta tänkande, något som bland annat fick till följd att vi ett tjugotal gånger under 80- och 90-talet fälldes i Europadomstolen för att vår lagstiftning inte var anpassad till Europakonventionens principer. En rest av samma attityd återspeglas i vår än i dag starka tilltro till staten, och den närmast reflexmässiga hållningen att det som är lagstadgat också måste vara rätt och riktigt.

Kopplat till den kommande Sverigekursen innebär detta att det finns en risk att denna utformas så att våra nyanlända får höra, inte bara att ”det här är vad Sveriges lagstiftning säger”, utan också att ”det är så här man måste tycka för att vara svensk”. Och här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Så länge vi håller oss till det som står på pränt även i de internationella konventionerna rör vi oss förvisso på någorlunda säker mark. Och hit hör mycket riktigt sådana saker som de av regeringen uppräknade ”jämställdhet, rättsstatens principer, yttrandefrihet och barns rättigheter”.

Men vissa av dessa fenomen har samtidigt en svensk uttolkning som är allt annat än självklar. Ska exempelvis ”jämställdhet” tolkas som att könet är en social konstruktion – något som stora delar av den svenska genusrörelsen hävdar? Och hur är det med den i Sverige lagstadgade synen på abort, homoadoptioner och samkönade äktenskap? Att man som invandrare är skyldig att respektera dessa lagar är en sak – men måste man fördenskull hålla med om dem? I det senare fallet gör vi i klassisk rättspositivistisk anda ”folkmajoriteten” till normerande instans. Något som på goda grunder kan ifrågasättas och som faktiskt riskerar att försvåra integrationen snarare än underlätta den.

Låt oss alltså undervisa de nyanlända i den svenska lagstiftningen och i de grundläggande värderingar som präglar det svenska majoritetssamhället. Men låt oss inte falla för frestelsen att införa en ny form av folkuppfostrande statskyrka med en ny tids katekesundervisning. Just den delen av vårt svenska arv ledde nämligen till en likriktning och intolerans som ligger långt ifrån det samhälle som de flesta svenskar säger sig vara måna om att värna.

Läs på varldenidag.se