Årets första gudstjänst enligt kyrkoåret har rubriken ”I Jesu namn”. Det är en välfunnen programförklaring, för Skriften uppmanar oss: ”allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn” (Kol 3:17).

Ett namn står i Bibeln inte bara för vad en person heter, utan i många fall också för hans eller hennes identitet. Särskilt tydligt blir detta när vi talar om Herren själv. Guds namn uppenbarar för oss alla vem vår Skapare verkligen är.

Bibelns Gud kan därmed inte reduceras till ett allmänt mysterium. Nej, själva kärnan i den kristna tron är att den Gud som har skapat oss även har uppenbarat för oss vem han är. I oss själva famlar vi visserligen i mörkret när vi ska ringa in den osynliga verkligheten. Men genom skapelsen, bibelordet och – inte minst – genom Jesus själv har vi fått ”facit” på det som under andra omständigheter hade varit outsägligt. Herren själv har uppenbarat sitt väsen för oss.

Samtidigt finns det en frestelse hos varje människa att förvränga denna självuppenbarelse från Guds sida. Redan i Bibelns tredje kapitel kan vi läsa att syndafallet fick en sådan effekt. Från att ha haft en okomplicerad relation till Herren, präglad av såväl intimitet som av ett grundmurat förtroende, fylls Adam och Eva av skam i den Heliges närvaro. De övertar ormens bild av Gud som opålitlig och snål, och de gömmer sig för Herren i lustgården (se 1 Mos 3:1–8).

Och i samma veva händer det någonting annat. För så snart som Gud inte får definiera sig själv, inträffar ytterligare ett skifte. Genom att själv vilja definiera sin verklighet, kan man nämligen säga att människan försöker putta ned Herren från hans tron. Människan och Gud hamnar i ett konkurrensförhållande till varandra, och när synden får förgifta våra sinnen är det det skapade i stället för Skaparen som hamnar i tillvarons centrum. Och därmed är brottet lika definitivt som det är förödande. Människan börjar leva som sin egen herre. Hon försöker inta den här världen i sitt namn, snarare än i Jesu namn.

I Andra Korinthierbrevet talar Paulus om detta. ”Jag har trolovat er med en enda man, Kristus, och vill föra fram en ren jungfru till honom”, skriver han. Men så lägger han till: ”Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. För om någon kommer och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en annan ande eller ett annat evangelium än det ni tidigare tagit emot, då accepterar ni det gärna” (2 Kor 11:2–4).

Av detta finns det mycket att lära. Först och främst att syndafallet är fortsatt aktuellt – även i den kristna församlingen. Än i dag utmanas vi därför av frestelsen att kompromissa med ”den uppriktiga och rena troheten mot Kristus”. En av syndens grundläggande konsekvenser är att vi sätter vår förtröstan till ”en annan Jesus”, ”en annan ande” och ”ett annat evangelium” än det som vi från början blivit kallade till.

Här behöver vi därför vara uppmärksamma. Det finns flera områden där församlingen frestas att överge ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”. Jesu bror Judas, som från början formulerade dessa ord, preciserar de grupper som han kritiserar med orden ”de förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus” (Jud v 3–4). Samma villfarelse är uppenbar även i våra dagars svenska kristenhet.

Och som både Paulus och Judas påpekar handlar det om något annat och djupare än enskilda teologiska snedsteg. I grunden handlar det om synen på Jesus! Låter vi Jesus vara allt det som bibelordet säger att han är? Både Gud och människa; både helig och kärleksfull; både nåd och sanning; både frälsare och domare; både kung, präst och profet …?

När Jesus tillåts träda fram i all sin härlighet, är risken betydligt mindre att vi vandrar vilse i fråga om hans eviga, uppenbarade vilja. Låt oss därför kliva in i det här året ”i Jesu namn” – i kärlek och lydnad för allt som vår Frälsare är och står för.

Läs på varldenidag.se