En av mänsklighetens mest seglivade irrläror är den som går under beteckningen gnosticism. Begreppet kommer från det grekiska ordet för kunskap, gnosis, och syftar på den ”upplysning” som bland gnostikerna tenderar att tillmätas en andlig elit – de som inser hur den här världen ”egentligen” är beskaffad.

I gnosiskan ett antal olika synsätt rymmas, men till de vanligaste hör att den synliga världen – skapelsen – är av mindre vikt och att sann frihet bara kan uppnås när vi befrias från världens begränsningar. Det materiella spelas ut mot det andliga, och påfallande ofta är det kroppen och sexualiteten som hamnar i skottgluggen. Sann frihet, säger gnostikerna, är att slå sig fri från sitt jordiska fängelse och förverkliga sig själv på ett andligt plan. Att finna sitt inre ljus.

Det är lätt att se parallellerna mellan gnosticismen och det nyandliga tänkandet. Mer eller mindre tydliga spår av denna filosofi dyker upp inom såväl nyhedendomen som de österländska meditationsteknikerna. Men på senare tid har gnosticismens världsbild fått ett fäste också på ett helt annat område – nämligen i delar av genusvetenskapen.

Världen idag har i flera artiklar uppmärksammat det sociala experiment som just nu pågår på ett antal svenska förskolor. Barn som regelmässigt kallas för ”hen” i stället för han eller hon. Utrensning av klassiska svenska sagoböcker. Påtryckningar mot barnen för att de ska klä sig på ett könsöverskridande sätt. Bannlysning av förment könsstereotypa begrepp som ”snögubbe” och ”jultomte”.

Allt detta kan ses som en förlängning av den konstruktivistiska synen på kön. Alltså den skola inom genusvetenskapen som hävdar att könet inte är något som är, utan något som görs. Som feministikonen Simone de Beauvoir formulerade det redan för 70 år sedan: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.”

På 70 år hinner det hända mycket, och i dag har vi nått fram till vad som brukar kallas tredje vågens feminism. Här är det trans- och queerideologerna som sätter agendan, och den gemensamma nämnaren för dessa är att könet inte betraktas som vare sig stabilt eller biologiskt betingat. Den sanna friheten, säger man, ligger i att definiera sig själv – oberoende av medicinsk och psykologisk expertis.

Även den statliga televisionen hakar på trenden. Och precis som i förskolan är det barnen som står i fokus. Vi har barnprogram som Skavlan Junior där en 11-årig ”demiboy” förklarar för sina tusentals tittare att hon minsann inte är den söta lilla flicka hon ser ut som. Och på självaste Bolibompa får man lära sig att en av vår tids stora jämställdhetsfrågor är att i dataspelens värld kunna välja könsneutrala avatarer. När min egen dotter skickade in en ansökan till det populära programmet ”Fixa rummet” – vars målgrupp är 6–12-åringar – fick hon helt följdriktigt välja mellan att kryssa för han, hon eller ”annan”. Detta i en ålder där ytterst få borde ha någon orsak att betvivla sitt biologiska kön.

Parallellerna till gnosticismen är därmed också slående. Skapelsen – i det här fallet den manliga och kvinnliga kroppen – betraktas som ett hinder för det egna självförverkligandet. Målsättningen är att uttrycka sitt ”sanna jag” frikopplat från besvärande detaljer som biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormonsammansättning. Var och en definierar sig själv; var och en är sin egen herre.

Självklart finns det barn som redan i tidiga år brottas med sin egen könsidentitet. Av dessa är det dock en minimal andel som förblir osäkra genom hela tonåren. Samtidigt börjar det nu komma rapporter om hur en osäkerhet över den egna identiteten kan ”smitta av sig”, med en stark överrepresentation i kompisgäng där andra jämnåriga uttrycker en liknande hållning.

Det finns alltså många skäl att tala om det biologiska könet som en tillgång, snarare än ett problem att hantera. Problemet med en irrlära är ju just att den för oss på irrvägar – bort från vår Skapare, men också bort från hans goda skapelse.

Läs på varldenidag.se