Under lång tid var det självklart att Europa fungerade som sändande part i världsmissionen. Missionssällskap och kyrkosamfund gjorde stora insatser på missionsfältet, och de synliga manifestationerna av dessa var bland annat byggandet av kyrkor, skolor och sjukhus. När vi i Europa blivit välsignade av evangeliet, resonerade man, har vi en skyldighet att dela med oss av välsignelsen till andra. Det var missionsarbete ”from the West to the rest” – från väst till Asien, Afrika och Sydamerika – som gällde.

I modern tid har dessa insatser blivit ifrågasatta. I samband med 50- och 60-talets frihetsrörelser från Europas kolonialmakter, men också inom våra dagars postkoloniala teoribildningar, har kritiken varit hård mot västvärldens missionshistoria.

Som regel har vi dock ingenting att skämmas för när det gäller vårt missionella arv. Tvärtom! I normalfallet förtjänar våra missionärer både att minnas och att hedras. Men parallellt med detta har vi även en helt annan trend att förhålla oss till – den som ibland brukar beskrivas som ”mission i retur”. Gemensamt för såväl Asien och Afrika som Sydamerika är nämligen att dessa kontinenter rymmer ett stort antal växande kyrkor, med en i många fall imponerande vision för internationell mission.

Ett konkret uttryck för detta är det stora antal församlingsplanteringar som på senare tid har skett utifrån grupper och individer från våra tidigare missionsländer. Enligt professor Torbjörn Aronson handlar det om ungefär 300 församlingar som under de senaste decennierna har grundats av utlandsfödda, och för att inte hamna fel i våra tankar bör vi beskriva dessa personer som just missionärer – ofta med stora och livskraftiga kyrkosamfund i ryggen.

Ett av de mest iögonfallande exemplen är det nigerianska samfundet Redeemed Christian Church of God, som globalt räknar in ungefär 6 miljoner medlemmar, och som i dagsläget har närmare 40 församlingsplanteringar i vårt avlånga land. Och fler lär det bli – visionen är nämligen att i hela världen plantera gudstjänstfirande gemenskaper med endast 5 minuters avstånd från varandra!

Från Nigeria finns det även ett antal församlingar i Sverige med koppling till samfund som Deeper Life Bible Church och Mountain of Fire and Miracles ministries. Men det har också sänts ut missionärer från andra delar av kontinenten, till exempel från det ghanesiska samfundet Church of Pentecost, som redan har en handfull församlingar i vårt land. Gudstjänstspråket är engelska, ghanesiska och swahili och förutom i Ghana och Sverige finns man i ca 130 olika länder runtom i världen.

Exemplen kan mångfaldigas. International Mission Church, med kopplingar till Chile, samlar närmare 1 500 personer till sina söndagsgudstjänster i Älvsjömässan. Och då har vi inte ens nämnt de många församlingarna med etiopisk, eritreansk, iransk eller afghansk koppling, som i regel befinner sig närmare de etablerade svenska samfunden genom att samarbeta med och/eller vara anslutna till dessa.

Det generella mönstret är dock att kopplingen mellan de ”nya” och de ”gamla” sammanhangen är svag. De flesta av de aktuella församlingarna tillhör ju redan egna samfund – ofta betydligt större än våra svenska motsvarigheter. Här behöver vi därför verka för att bygga relationer till varandra utan att komma med ”ägaranspråk” eller försöka att värva dem till just vårt samfund.

Sanningen är också den att de missionärer som har kommit till Sverige har väldigt mycket att lära ut till oss som bor här. Det handlar om sådant som missionsvision, offervilja, målmedvetenhet och böneliv. Även vi har naturligtvis sådant vi kan lära ut, inte minst kopplat till kulturförståelse och ungdomsverksamhet.

Men framför allt behöver vi ändå hedra de många människor som har kommit hit som missionärer, till ett land som har beskrivits som ett av världens mest sekulära. Sannolikheten är stor att de kommer att spela en viktig roll när nästa kapitel i den svenska kristenhetens historia ska skrivas.

Läs på varldenidag.se