Förra helgen gick filmen om Dietrich Bonhoeffer upp på vita duken i Sverige. Det är en i raden av filmer med tydlig kristen tematik som på senare år har kommit svenska biobesökare till del, och för detta kan vi vara tacksamma. Och äras den som äras bör: Det är mycket tack vare teamet bakom Barfota Productions som vi ser detta hända!

Det finns vissa inslag i filmen, och även i det amerikanska filmbolagets sätt att marknadsföra den, som har kritiserats. Bland annat framställs Bonhoeffer som en mer central aktör i det väpnade motståndet mot Hitler än vad historien vittnar om. Men på totalen är det ändå en stark skildring av det mod som kännetecknade Bonhoeffer, liksom den vidare krets han var en del av. Ett mod som i Bonhoeffers fall ledde till döden.

Det är alltid obehagligt att konfronteras med nazismens illgärningar. Men ett av de teman som berör allra mest i filmen är den politisering som under nazisternas styre skedde av den lutherska kyrkan. Så här i efterhand är det svårt att förstå hur denna pervertering av en hel nationalkyrka kunde genomföras. Den så kallade Reichskirche var verkligen genomrutten!

Samtidigt kräver det inte så mycket eftertanke för att inse att vad den tyska kyrkan var ett extremt exempel på, har varit en frestelse i alla tider. Det började med kejsar Konstantin, som redan på 300-talet såg den kristna trons potential att hålla samman sitt vittförgrenade rike. Kulmen på processen kom 50 år senare, då kejsar Teodosius beslutade att göra kristendomen till romarrikets enda tillåtna religion.

Eller varför inte ta Sverige som exempel, med den långtgående politiseringen av Svenska kyrkan under 1900-talet, med Socialdemokraterna som pådrivande aktörer? Faktum är att så gott som varje tid tycks ha haft någon form av Reichskirche – om än med varierande genomslag och olika ideologiska förtecken.

Hur är det till exempel med dagens USA, där många av våra kristna syskon sätter likhetstecken mellan att vara troende och att bekänna sig till ett politiskt parti? För att inte tala om dagens Svenska kyrka – wokekyrkan – där man i många fall har låtit hbtq-rörelsens ”evangelium” trumfa över Bibelns tal om synd och nåd och sinnets förnyelse?

Så nej, politiseringen av kyrkan kan inte isoleras till någon enstaka period under kristendomens 2000-åriga historia. Men även här finns det något viktigt att ta intryck av i Bonhoeffers liv och gärning – nämligen hans passion för Jesu överhöghet i de troendes liv. Kristus får aldrig tillåtas bli något instrumentellt – att bli ”nyttig” för våra egna ändamål. I stället är det vi som har kallats att böja oss för Kristus. Ja, att låta Herren själv ta form i våra liv. Att uppenbara sig, ibland som den korsfäste och ibland som den uppståndne, i våra bräckliga kroppar.

För Bonhoeffer är det viktigt att betona att det här manifesteras genom den rena och oförfalskade relationen till Jesus och hans Ord. Det enda sanna Kristuslidandet, skriver han i sin bok Efterföljelse, uppstår när vi dör bort ifrån oss själva och våra egna agendor: ”Det första Kristus-lidande, som vi får erfara, är det rop, som kallar oss ut ur alla bindningar till denna världen. Den gamla människan dör vid mötet med Jesus Kristus. Den som går in i efterföljelsen, går in i Jesu död: vi lämnar vårt liv åt döden och det är början av det hela.”

Och vidare: ”Korset har inget att göra med det naturliga lidandet. Det hör ihop med vår gemenskap med Kristus. Korset är överhuvudtaget inte bara lidande, utan det är att både lida och bli förkastad, och det på grund av Jesus Kristus; inte på grund av några andra omständigheter eller bekännelser.”

Låt oss som Jesu efterföljare vaka över dessa tidlösa sanningar. I varje tid riskerar vi som kyrka, men också som individer, att politiseras. Vi riskerar att svära trohet till andra ideologier än den rena och oförfalskade Kristusefterföljelsen. Det kommer alltid att ha ett pris att bjuda motstånd mot detta inre och yttre tryck. Men det är ett pris som Jesus själv har betalat. Låt oss alltså dö med honom – för att vittna sant om vem han är, och för att slutligen få uppstå i hans härlighet!

Läs på varldenidag.se