Även sådant man själv känner sig säker på kan vara skönt att få svart på vitt. Ett exempel på detta är resultatet av den opinionsundersökning som Demoskop publicerade häromdagen. Till grund för undersökningen låg så många som 4000 intervjuer, och resultatet presenterades under rubriken: ”Vem vågar prata om sina åsikter?” Syftet var nämligen att ta reda på om människor i Sverige upplever att vissa saker är svårare än andra att prata öppet om.
Att så är fallet är väl i det närmaste självklart. Och det gäller för övrigt alla länder och kulturer – inte bara Sverige. Däremot är det intressant att se vad som blev klarlagt genom studien. Peter Santesson, som är opinionschef på Demoskop, säger till Sveriges Radio:
– Man är mer benägen att tala öppet om sina åsikter om man har en vänsterideologisk tillhörighet. Sen finns det en skillnad beroende på vilka sakfrågor man engageras av. De som tycker att jämställdhet är viktigt är mer benägna att tala öppet, än de som tycker att lag och ordning, skatter, försvar och invandring är särskilt viktiga frågor. De är de minst benägna att tala öppet om sina åsikter. Och det är ganska stora skillnader mellan de här grupperna, säger han.
Santesson konstaterar att det visserligen inte är något konstigt att man är återhållsam med att prata politik utanför den egna kretsen.
– Men att det visar sig finnas stora politiska skillnader i den återhållsamheten är däremot problematiskt. Problemet då är att bilden, den offentliga bilden, av opinioner och var människor står i frågor, den kommer ju att bli felaktig.
Ja, detta är verkligen ett stort problem. Och att vänsterideologin i flera decennier har haft ett tolkningsföreträde (och problemformuleringsföreträde) i den offentliga debatten är som sagt inte någon nyhet i sig. Men likväl är det förstås problematiskt – både för dem som inte sympatiserar med dessa åsikter och för alla som vill värna kvalitén på den offentliga debatten.
Sen finns det förstås gott om frågor som är ännu mer tabubelagda än de som Demoskop räknar upp. Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi gjorde för en tid sedan en uppräkning av sådana, där han bland annat konstaterade:
- 84 procent vill inte kvotera föräldraförsäkringen för män och kvinnor
- 56 procent av alla svenskar är positiva till ett tiggeriförbud
- 50 procent vill inte tillåta homoadoptioner
- Var femte svensk är för dödsstraff för mord
- En av sju vill begränsa aborträtten
- Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft
”Betyder då detta att dessa åsikter per definition är värda att fångas upp av partier?” frågar sig Arpi. Och han svarar själv: ”Absolut inte. Det finns ogenomtänkta åsikter. Och det finns principer som är viktiga att värna oavsett hur opinionen ser ut för tillfället. Men medan Sverige blir alltmer heterogent, blir åsiktskorridoren allt trängre. Och gränserna för det tillåtna hårdbevakas av de välorganiserade intressegruppernas vuvuzelor. Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar.”
Inte heller jag tycker förstås att alla frågor ska behandlas på samma sätt av våra politiska partier – och kanske inte heller i den offentliga debatten. Men visst stämmer ändå både Demoskops undersökning och Ivar Arpis reflektioner till viss eftertanke?