För en tid sedan såg jag en dokumentär om väckelsen i Kina. En av många saker som berörde mig var en intervju med ett äldre par som med tårar i ögonen vittnade om den kristna trons kärleksbudskap. Utifrån sin tidigare bakgrund och kultur var de inte vana vid den plats som detta har i den kristna kyrkan, och det var uppfriskande att möta två personer som hade nyupptäcktens glädje i fråga om detta.
I vår egen kultur är förhållandet det motsatta. Mycket tack vare den kristna trons inflytande är kärlek ett centralt begrepp i den svenska kulturen – så centralt att det ibland kan kännas uttjatat. Ett ännu större problem är dock att det har blivit förvanskat. Långt ifrån allt som går under beteckningen ”kärlek” är nämligen kärlek, i alla fall inte utifrån en biblisk definition av ordet.
Författaren och retreatledaren Magnus Malm skriver: ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ’älska’ om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.”
I en kultur som hela tiden rör sig mot begrepp och attityder som vill bekräfta och stryka medhårs, är det svårt att få gehör för Nya testamentets kärleksdefinition. Inte för att biblisk kärlek inte skulle vara bekräftande – utan för att kärlekens väsen definieras av något annat än detta. I alla fall om vi ska ta Jesus och apostlarna på allvar. Detta visar sig i Bibelns koppling mellan kärleken och Jesu korsdöd.
”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder”, skriver Johannes (1 Joh 3:16). Och senare i samma brev: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh 4:10). Jesu korsdöd, där han i lydnad för Faderns vilja gav sitt liv för vår skull, ska alltså ses som sinnebilden för vad sann, biblisk kärlek är. Kärlekens väsen uppenbaras i det självutgivande – i tjänandet, och faktiskt också i lydnaden. Inte i den blinda lydnaden, men i den som med öppna ögon ger sitt liv för världen. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner”, säger Jesus (Joh 15:13).
Frågan infinner sig om det inte är denna form av kärlek som vår värld egentligen längtar efter? I alla fall tror jag att det är denna definition av kärlek som fick det kinesiska parets ögon att tåras. Vår egen kulturs definition – som i praktiken är ett dyrkande av våra egna (och ofta tillfälliga) känslor – kan nämligen inte vara något annat än ett ”jagande efter vind” (Pred 1:14). Till skillnad från vår Herres kärlek är det en ”kärlek” som tenderar att svika när den behövs som mest.
Låt oss alltså hålla Bibelns kärleksbudskap högt. Både vi och vår omvärld behöver det!
Fotnot: Citatet av Magnus Malm är hämtat ur boken Vägvisare (EFS-förlaget 1990), s 100.