Det har stormat en del kring den statliga Utbildningsradion på sistone. Det började med debatten om en anställningsannons där man från företagets sida sökte efter ”personer med erfarenhet av att rasifieras som afrosvensk”. De senaste månaderna är det i stället fallet med den utköpta medarbetaren Per-Axel Janzon som har fått stor uppmärksamhet i media. Den bild som har trätt fram är den av ett Public Service-företag i händerna på en normkritisk tyckar-elit. I UR:s så kallade mångfaldsplan står det till och med att ”Varje medarbetare ska förstå, omfatta [sic!] och tillämpa” ett antal begrepp – däribland just ”normkritik”.
Nyligen valde UR:s ledning att offentligt be om ursäkt för ett antal ”olyckliga formuleringar” i bland annat ovanstående dokument. Samtidigt ifrågasatte man den bild som har förmedlats av Per-Axel Janzon. Frågan är dock hur man på djupet ska kunna komma till rätta med de problem som under de senaste åren har varit en central del av UR:s rekryterings- och programpolicy.
Låt mig ge några exempel från ett område som jag själv har tittat närmare på, nämligen UR:s satsningar på temat sex och samlevnad. Även här möter vi en normkritik som torde gå långt utöver vad majoriteten av UR:s målgrupp kan tänkas efterfråga.
Låt oss börja med de båda materialen Sexualkunskap och Sex på kartan. Båda dessa har några år på nacken, men de producerades i samma veva som den queerinspirerade normkritiken började lanseras i Sverige. Ett konkret uttryck för detta är att man konsekvent undviker information som skulle kunna tolkas som ett stöd för de så kallade kärleks-, trohets- och även tvåsamhetsnormerna. I en av sina lärarhandledningar varnar man för att ge intrycket av gruppsex som något ”mysko”, och som en lektionsförberedelse föreslår man att lärarlaget ska arrangera en egen dragshow inför varandra. Och nog är detta, som det brukar heta, normkreativt!
Som rubrik på den allra första lektionen i Sexualkunskap väljer man vidare att sätta frågan ”Hur smakar sperma?” Och även om detta säkert väcker elevernas intresse, är det ett rejält kliv in i – och över – många elevers bekvämlighetszon. Materialet är framtaget för 14-15-åringar, och genom rubriksättningen insinuerar man att avancerade former av oralsex är något som bör höra hemma i dessas vardag. Min egen reflektion är att det finns överhängande risk att man i stället skapar ett tryck på eleverna att experimentera med sådant som de inte är intresserade av. Eller att det blir ett verktyg i händerna hos porrkonsumerande killar som försöker pressa sina flickvänner att ”göra som på filmen” …
Man kan förstås göra olika bedömningar i fråga om detta. Men det sista exemplet, som kommer från hösten 2016, tar ändå priset. Det rör sig om ett avsnitt i programserien MiffoTV, som i likhet med Sexualkunskap och Sex på kartan har producerats för skolans värld. Här får vi bland annat möta den manlige prostituerade ”Nikita”, som beskriver hur han som 15-åring började sälja sex. Det enda som problematiseras i Nikitas berättelse är att han talar om att sälja ”tjänster” i stället för sin ”kropp”, en distinktion som den manliga programledaren reagerar på. Mellan honom och den kvinnliga programledaren utspelar sig sedan följande dialog:
– Är det rätt tycker du att han säljer sin kropp?
– Det är ju jobb som jobb.
– Skulle du kunna sälja din kropp, Nancy?
– Alltså jag tror inte det hade varit det första jobbalternativet.
– Men om du var tvungen?
– Hade jag vart tvungen så hade jag väl gjort det.
– OK. Shit. Ja ja. Ja men då vet du vad du har att vänta dig efter roadtripen!
Det är fullkomligt häpnadsväckande att UR i ett program riktat till skolelever presenterar prostitution ungefär som om det vore ett extraknäck bland alla andra. I början av inslaget nämner man visserligen att det är olagligt att köpa – men inte sälja – sex, men i övrigt lyser problematiseringarna mest med sin frånvaro. Ingen större normkritik där, inte!
Min egen slutsats är att Utbildningsradion har tappat omdömet i sex- och samlevnadsfrågorna. Man har dragit begrepp som ”mångfald” och ”normkritik” så till sin spets att det blir närmast absurt.
UR:s ledning behöver därför ta sitt ansvar och städa upp i den kultur som har fått fäste i organisationen. Ett skattefinansierat Public Service-företag kan inte ha till uppgift att torgföra denna typ av budskap till Sveriges skolelever!
Läs på UNT.se