Den nuvarande Trumpadministrationen är på många sätt ett sorgligt kapitel. Ett av de mest smärtsamma – och ärligt talat svårbegripliga – inslagen för mig som evangeliskt kristen är den kombination av förkastlig moral och högljudda kristna anspråk som kännetecknar såväl Donald Trump som krigsminister Pete Hegseth. För detta tror jag att de en dag kommer att stå till svars inför den högste domaren.

Just domen är dock i det närmaste frånvarande i Jonas Gardells teologi. I sin krönika ”Vi som är kristna måste göra ett val” (Expressen 17 april) återvänder han till några tankar som stod i centrum av hans böcker Om Gud (2009) och Om Jesus (2011).1 Dels att Bibeln innehåller ”helt motsatta gudsbilder” som inte går att få ihop, dels att vi som kristna måste välja: Vill vi – som Trump och Hegseth – hylla ”slaktens, utrotningarnas och folkmordens Gud”? Eller vill vi – som Gardell och påve Leo – sjunga med i söndagsskolesången Jesus älskar alla barnen? Det är antingen eller, och för de flesta måste valet därmed vara självklart.

Samtidigt vinner vi inte på förenklingar. När Jonas Gardell dessutom talar om ett ”ansvar att utveckla, folkbilda och förklara varför motståndarna har så skrämmande fel” blir det en passning också till oss som tänker annorlunda än han. Trots att även jag förfäras över flera av Trumpadministrationens uttalanden, står jag nämligen långt från Gardells radikalprogressiva teologi. Faktum är att få kristna genom tiderna har landat i den bibelsyn han torgför i nyss nämnda böcker; de som ändå har gjort det har reflexmässigt avfärdats som irrlärare.2

Låt oss börja med detta med Gud som domare. För Gardell är saken enkel. Som han skriver i Om Jesus: ”Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sig inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.”

Spontant kan kanske detta låta tilltalande. Problemet är att det går totalt på tvärs med både Gamla och Nya testamentets budskap. Alla kristna tror förstås på kärlekens och försoningens Gud. Men Bibelns budskap bygger samtidigt på insikten att det är människan (inte Gud) som är kluven i sitt inre. Vi är långt ifrån alltid på rätt kurs i våra liv. Både Jesus och apostlarna kallar oss därför till omvändelse och tro. Vad Gardell kallar för ”den Gud som gör ett urval” är sålunda ett tendentiöst sätt att beskriva att Gud helt enkelt respekterar våra val: den som inte väljer att omvända sig och tro, tvingas inte in i Guds famn – hur kärleksfull den än är. Detta är både Gamla och Nya testamentets budskap.

Även Gardells brandtal för icke-våld kan problematiseras. Hans egen lösning för Irans förtryckta folk framgår inte av hans krönika. Är det bara Trumps retorik som han (med rätta) kritiserar, eller är det också idén att världen skulle vara en bättre plats om Irans terrorregim förlorade makten? Och hur skulle detta ske utan militär intervention? På dessa frågor finns inga självklara svar, men vad vi med säkerhet kan säga är att Bibelns tal om ickevåld och om att inte ta hämnden i egna händer bygger just på övertygelsen om Gud som domare.

Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren” (Rom 12:19). Alltså: det är just för att vi tror att mördarna, torterarna och våldtäktsmännen en gång ska få sin rättmätiga dom, som vi som kristna accepterar att vi inte behöver göra Guds jobb i förtid. Domens dag är i Bibeln en hoppets och upprättelsens dag, då den rättvisa ska skipas som vi ofta ser glida oss ur händerna här i tiden.

För att till sist kommentera Gamla testamentets krigsskildringar, så är det här en omvittnat svår nöt att knäcka. Inte för att bibelläsare generellt skulle ha en tveksam moralisk kompass, utan för att samma texter som talar om dessa handlingar försäkrar oss att Gud är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6). Den enkla uppdelningen mellan olika gudsbilder som Jonas Gardell förser oss med håller därmed inte för en närmare granskning.

Klart är att Gamla testamentet innehåller flera drastiska skildringar av Guds domar. Det börjar med Noa och syndafloden, vidare över Sodom och Gomorra och senare – efter israeliternas utvandring ur förtryckarstaten Egypten – krigen mot de kanaaneiska folken. Alla dessa händelser motiveras med att människornas synd och ondska befann sig på hisnande höjder, i kanaaneernas fall i form av ett utbrett praktiserande av barnoffer.

Det som särskiljer dessa krig från Bibelns övriga krigsskildringar är att måltavlan inte bara var de manliga soldaterna utan även deras fruar. Bibeln anser nämligen att både kvinnor och män är syndare. I de flesta av krigen tycks det dock som att det snarare handlade om fördrivning än utrotning. Den text som Gardell citerar tillhör på så sätt undantagen.

Om detta finns det mycket att säga, men här och nu räcker det kanske att konstatera att det ingenstans i Bibeln finns en tanke på att denna typ av domshandlingar skulle behöva upprepas. Faktum är att det judiska folket under nästan tvåtusen år av diaspora hörde till världens allra mest fredliga folk. Tyvärr, ska tilläggas, under ständiga misstänkliggöranden och hot från omgivningen, vilket kulminerade i Förintelsens fasor.

Ingen kristen med insikt om Nya testamentets budskap borde hänvisa till Israels intåg i Kanaan som argument för någon som helst nutida krigföring. Inte ens de medeltida korsfararna gjorde faktiskt detta! Den dikotomi som Jonas Gardell målar upp i sin krönika är därmed falsk. Det går alldeles utmärkt att tro på Bibelns Gud i hela hans register, utan att för den skull försvara Trumpadministrationens ytliga, och ofta direkt omoraliska, teologiska resonemang.

Läs på kvartal.se