I dag är det Alla hjärtans dag. Under historien har denna firats med såväl kyrkliga som folkliga förtecken – i det förra fallet kopplat till den helige Valentinus, som antas ha levt redan på 200- eller 300-talet. Och även om man kan ha synpunkter på dagens kommersiella inramning: visst är det fint att vi i dag sporras att uppmärksamma dem vi älskar eller håller för dyrbara i tillvaron i stort?

I en kristen tidning finns det olika sätt att knyta an till Alla hjärtans dag. Mycket kan sägas om både kärlekens och parrelationernas välsignelse – liksom om det faktum att livets mening inte är att bli gift, utan att oavsett civilstånd leva i gemenskap med sin Skapare. Men i den här texten vill jag ändå komma med en kärleksförklaring till en annan grupp människor, som jag menar förtjänar både vår tacksamhet och våra förböner. Nämligen Sveriges präster och pastorer.

Det är svårt att vara andlig ledare i Sverige. Det finns en ambivalens när det gäller ledarskap i vår kultur, som har beskrivits som både konsensusinriktad och anti-auktoritär. Få bibeltexter utmanar oss därför så mycket som Hebreerbrevets uppmaning: ”Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er” (Hebr 13:17).

Tyvärr är det många av Sveriges präster och pastorer som har skäl att ”sucka” över sina församlingsmedlemmar. De står mitt i korselden av olika åsikter. Av vissa anses de för rigida och konservativa, av andra för släpphänta och liberala. De får gärna vara med och förnya församlingen verksamhet, men de får inte peta i sådant som har betydelse för just den medlemmen. De behöver ständigt hantera olika generationers önskemål och behov – vilket är minst sagt delikat i en kultur där kyrkan är en av få platser där dessa över huvud taget har en chans att mötas.

Till detta kommer själavårdsärenden och interna konflikter som ska hanteras, men som inte går att diskutera offentligt. I värsta fall kan kritik riktas mot det andliga ledarskapet som det av tystnadsplikts-skäl saknar möjlighet att kommentera – samtidigt som hel- eller halvfalska rykten sprids av personer utan denna typ av förpliktelser.

Och då har vi inte ens nämnt det uppenbara: Att Sverige hör till världens mest sekulariserade länder. I klartext innebär detta att vi befinner oss på hårdbruten mark. Om pastorns insats hade gjorts i andra delar av världen, hade frukten därför ofta varit större än den är just här. Det räcker att åka till vårt grannland Norge för att finna en betydligt mindre sekulariserad kultur än vår egen.

Samtidigt pressas vi i Sverige av materialismens och humanismens ande. Det är svårt att skapa uppslutning kring församlingens bönemöten. Även präster och pastorer har ibland förlorat tron på bönens kraft, vilket riskerar att bli en hämmande faktor för församlingen som helhet.

Men sammantaget finns det ändå gott om skäl att – i dag såväl som andra dagar – ge lite extra kärlek till våra präster och pastorer. Inte för att dessa skulle vara utan brist; vi behöver alla utmanas i våra värderingar och prioriteringar. Men alla ska veta att det har ett pris att stå i spetsen för den kristna församlingen. Det finns en ensamhet, en utsatthet och en kamp som hänger samman med en roll som präst eller pastor. Det finns en krävande och ofta svårhanterlig arbetsbeskrivning. Det finns ett hänsynstagande både till Gud och till människor, där gränsdragningen sällan är så självklar som man skulle önska.

Glöm alltså inte att visa din präst eller pastor den uppskattning han eller hon förtjänar. Uppmuntra honom eller henne att löpa sitt lopp, att troget förkunna Guds ord och att hjälpa sin hjord att finna vattenkällor även i ödemarken. På denna hållning följer ett tydligt löfte i Guds ord: ”När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar” (1 Pet 5:4).

Läs på varldenidag.se