Den senaste tiden har det varit mycket tal om lärarkårens svaga mandat att agera mot stökiga elever. Per Ewert sammanfattade situationen här på ledarsidan med att läraren i många fall ”lämnas utan redskap att hålla ordning i klassen – och straffas med sparken när han misslyckas”.

Faktum är dock att något liknande kan sägas även om Sveriges invandrarföräldrar. Det är många som har noterat att strategierna när det gäller barnuppfostran brukar se olika ut mellan infödda och invandrade svenskar. De förra tenderar att vara någorlunda strikta med sina barn under småbarnsåren, för att sedan ”släppa på tyglarna” när deras barn blir äldre. Många invandrarföräldrar, däremot, resonerar på motsatt sätt: De har en liberal uppfostransstrategi så länge barnen är små, för att längre upp i åldrarna bli allt mer strikta – och allra mest när det gäller flickor i tonåren.

Skoldebattören Linnea Lindkvist beskriver i Svenska Dagbladet hur det här skapar spegelvända synsätt på hur en ny generation ska uppfostras. Men det är inte bara strategierna i stort som skiljer sig åt. Lindkvist lyfter även fram två ytterligare skillnader.

Den första handlar om kollektivets roll. I Sverige betraktar vi normalt sett uppfostran som något individuellt – strikt mellan föräldern och barnet – medan man i många invandrarkulturer talar om uppfostran som en gemensam angelägenhet. Som det engelska uttrycket lyder: It takes a village to raise a child. (Det krävs en by för att uppfostra ett barn.)

Den andra skillnaden handlar om bestraffningar. I stora delar av världen är det både tillåtet och förväntat att aga sina barn när de gör fel, men något av det första som en invandrarmamma eller -pappa får lära sig i Sverige är att barnaga här är förbjudet. Problemet är bara att de sällan får någon hjälp med hur de bör agera i stället för att aga sina barn, vilket i praktiken innebär att de fråntas ett av sina viktigaste redskap för att markera gränser inom familjen – men utan att erbjudas några alternativ.

Ungefär som när den svenska lärarkåren drillas i ett ”lågaffektivt bemötande”, alltså.

Och problemet stannar inte med detta. Det är nämligen inte bara så att samhället på detta sätt tar ifrån många invandrarföräldrar ett avgörande redskap i deras uppfostran av barnen. Det förser också barnen med ett effektivt vapen i den händelse de vill sätta sina föräldrar på plats.

Särskilt i situationer där föräldrarna är dåliga på svenska och/eller dåligt integrerade i det svenska samhället ligger det nära till hands för barnen att hota med att ”om ni gör si eller så kommer socialen och hämtar mig”. Och i rädsla för att förlora sina egna barn – en rädsla som eldas på av falska rykten om att socialtjänsten ägnar sig åt systematiska kidnappningar av (särskilt) muslimska barn – är det många som lägger sig platt för barnens argument.

Och då är det ju inte heller konstigt att de agerar respektlöst i mötet med andra företrädare för det svenska samhället, till exempel lärarna i skolan.

Till saken hör att även infödda svenskar tenderar att ha svårt för gränssättande. Ända sedan 1960- och 70-talets revolt mot auktoriteterna har vi blivit itutade att begränsningar är av ondo – och att den som säger ”nej” till något för en annan människas räkning är elak. Samtidigt har föräldrarna fått höra att de är olämpliga att uppfostra sina egna barn, eftersom sådant ska läggas på entreprenad till professionella pedagoger.

Som så ofta annars kan man alltså säga att vi i Sverige skördar det som vi för egen maskin har sått. Men sveket mot många av våra invandrare blir ändå dubbelt, genom att vi både underkänner deras ursprungliga kultur ochsaknar resurser för att förse dem med lösningar på deras uppkomna problem.

Ett första steg på vägen framåt kan kanske vara att slå fast att gränsdragningar i grunden är av godo? Inte minst på ett sådant område som barnuppfostran!

Läs på varldenidag.se