Normalt när vi talar om sekularisering brukar vi nog syfta på förändringar i samhället i stort. Men minst lika viktigt är att rikta strålkastarljuset mot den kristna församlingen. Och få saker gör en analys så talande som när man kan spegla situationen här och nu mot hur det var för några decennier sedan.

Även historien är dock en rikhaltig källa att ösa ur. Låt mig därför smalna av perspektivet till att enbart gälla Svenska kyrkan. Och låt mig ytterligare smalna av det till en enda liten kristen pamflett. Närmare bestämt det konfirmationsminne som på 1930-talet gavs ut av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, och som jag hittade i en låda när vi gick igenom kvarlåtenskapen efter min farmor, född 1920 i Jävrebyn i Norrbotten.

Vad min farmor har att göra i en ledartext kan förstås diskuteras, men framför allt vill jag lyfta fram henne som symbol för en generation – en generation som konkret fick vara med och bygga upp det här landet. Farmor konfirmerades 1935, och hon var en av många tusen som under krigsåren och därefter lade grunden till det välstånd som vi i dag ofta tar för givet. Inte för att hon själv var särskilt välbärgad – tvärtom levde hon hela livet under enkla omständigheter – men det fanns en kvalitet över hennes liv, och över stora delar av hennes generation, som skulle påverka den här nationen i grunden. Och detta är sant både om kyrkan och om samhället i stort.

Men låt oss börja med den kyrka som farmor konfirmerades i. Det är knappast bara jag som studsar till när jag i konfirmationsminnet från 1935 läser ord som dessa: ”Minns att du är kallad till att vara en god Jesu Kristi stridsman! Vilken ära! Men också vilket allvar! Bevara då ditt hjärta såsom en helgedom för Guds Ande och allt gott och skönt och kyskt i livet! Strid mot alla inre och yttre synder, dina skötesynder framför allt! Hör vad Guds ord säger just till din ålder: I ären starka och Guds ord förbliver i eder och i haven övervunnit den onde (1 Joh. 2:14).”

Det är inte många präster i dagens Svenska kyrka som skulle uttrycka sig på detta sätt. Och samma sak med följande råd: ”Tänk därpå, att kroppen är bestämd att vara ett Guds tempel, som ingen ostraffat skadar eller befläckar!” Eller: ”Träd aldrig in på sådana ställen, där du vet, att du icke kan bjuda Jesus med dig såsom din ledsagare och beskyddare!”

Konfirmationsminnet ger vidare en handfast vägledning gällande de ”fyra b:na”: (1) ”Bruka din bibel varje dag uti stilla stunder! Och tänk, när du öppnar din bibel och vill läsa: nu talar Gud själv till mig – så skall du läsa med helig glädje och till välsignelse.” (2) ”Glöm icke bönen! … Bed varje morgon och afton med stilla eftertanke …” (3) ”Var rädd om dina söndagar! De utgöra tillsammans den sjundedel av ditt liv, som mest bestämmer hurudan din evighet skall bliva. Var flitigt med i församlingens gudstjänster och deltag av hjärtat uti allt och (4) kom på nytt till Herrens bord, den heligaste och saligaste plats, som finnes för dig på jorden.”

När jag i dag läser dessa råd från Svenska Kyrkans Diakonistyrelse inser jag flera saker. För det första: Det var precis så här min farmor levde. Den grund som hennes barndoms kyrka hade lagt i hennes liv, visade sig bära ända fram till hennes ålderdom. För det andra: Det är ingen tvekan om att den kyrka som producerade denna typ av konfirmationsminne är en kyrka som betraktar Herren och hans Ord som något heligt. För det tredje: Det är omöjligt att inte se kontrasten mellan den Svenska kyrka som min farmor konfirmerades i, och den jag själv har fått lära känna i modern tid.

Präglingen som kyrkan gav gällde inte bara det personliga andaktslivet. Den påverkade också det gemensamma samhällsbygget: ”Var trogen i varje arbete, som du får dig anförtrott! Det simplaste arbete blir stort, ja, en fest och Gudstjänst, när du gör det för Herren.”

Tänk dig en hel generation som går till sina arbetsplatser med denna attityd! Och tänk dig kontrasten när den här attityden lyser med sin frånvaro. Det är det som är sekularisering.

Läs på varldenidag.se