Det talas mycket om kristna värderingar numera. Även i politiken. En nyligen genomförd undersökning visar att den andel av Sveriges befolkning som önskar ett samhälle byggt på ”kristna värden” har fördubblats under den senaste femårsperioden – från 20 till 40 procent. Ett resultat som sannolikt har mindre med en genuin folkväckelse att göra, och mer med en reaktion på den muslimska närvaron i det offentliga rummet.
Själv medverkade jag förra veckan i ett Almedals-seminarium under rubriken ”Tack gode Gud för mänskliga rättigheter, eller?” där vi fick vrida och vända på den kristna trons betydelse för den västerländska kulturen. Som väntat gick åsikterna isär, men historiskt är det svårt att förneka att dagens Sverige hade sett radikalt annorlunda ut om det inte vore för den kristna religionens inflytande på vårt land. Förutom de mänskliga fri- och rättigheterna skulle man kunna nämna sådana exempel som utbildningsväsendet (allmän skolgång), demokratiseringen (redan på 1800-talet tillämpade man rösträtt för kvinnor och män i de frikyrkliga församlingsmötena) och det materiella välståndet (gudfruktiga människor tenderar att visa prov även på en god arbetsmoral).
Faktum är att till och med saker som skulle kunna beskrivas som avvikelser från den kristna tron – såsom hyperindividualismen och sekulariseringen – är möjliga att härleda till ett protestantiskt kristet tänkande. Som kulturhistorikern Dan Korn påpekar i sin bok Som om Gud fanns har även ateistiska svenskar blivit stöpta i en lutherskt kristen form, där betoningen av den personliga tronhar banat väg också för den personliga otron.
Samtidigt är det inte ödesbestämt att kristendomens inflytande kommer att fortsätta på samma sätt som tidigare. Den skotskfödde historikern Niall Ferguson har i sin bok (och sedermera TV-serie) Civilization beskrivit hur västerlandet i rask takt håller på att göra sig av med de grundförutsättningar som en gång banade väg för vårt nuvarande välstånd – och till dessa räknar han bland annat den kristna religionen.
Ferguson utmanar oss därför att vända våra blickar mot Asien, där han i alla fall delvis kopplar samman de ekonomiska framgångarna i länder som Kina och Sydkorea med den kristna väckelse som påverkar dessa samhällen underifrån. Vad som har hänt är helt enkelt att många av de förutsättningar som tidigare gällde för västvärlden i dag har börjat gälla för helt andra delar av vår värld. Ett sannolikt scenario, säger därför Ferguson, är att den globala ekonomin kommer att jämna ut sig: Europa kommer att sjunka, medan andra delar av världen kommer att fortsätta att stiga. Självklart inte bara på grund av den kristna trons inflytande, men inte heller helt skilt från detta.
Faktum är att det även finns forskning som visar att den viktigaste orsaken till demokratiseringen av många icke-västerländska länder står att finna i den historiska närvaron av protestantiskt kristna missionärer. Enligt den amerikanske forskaren Robert Woodberry är det detta som är förklaringen till ungefär hälften av variationen i demokrati i områden som Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien.
Detta betyder inte att vi som kristna kan slå oss för bröstet som om allt automatiskt skulle lösa sig för att människor blir kristna. Däremot betyder det åtminstone tre viktiga saker kopplat till den nuvarande debatten:
1) Det är otvivelaktigt så att en utbredd och levande kristen tro tenderar att få positiva effekter för samhället i stort. Detta gäller i hela världen, och Sverige är inte något undantag.
2) Om vi förnekar detta historiska faktum kommer det att göra samhället mer sårbart. Om vi i dag skördar vad våra förfäder har sått, måste det ju åtminstone riskeraatt få negativa konsekvenser om vi byter ut detta utsäde mot något annat.
3) Det är gott och rätt att fortsätta med kristen mission, också i länder som i dagsläget ställer sig främmande till kristen tro. Inte bara för de enskilda individernas skull, utan också för de samhällen som de är en del av.