Det talas mycket om klimatet numera. Detta är både rätt och riktigt. Utmaningarna på området är enorma, och ingenting tyder på att de kommer att minska inom överskådlig framtid.

Men just därför finns det också anledning att tänka igenom våra strategier. Särskilt som det i dagens (över)hettade klimatdebatt finns flera inslag som kan betraktas som problematiska. Inte minst om vi nalkas debatten ur ett kristet perspektiv.

Den första av dessa inslag har med förnekelsen att göra. Att stoppa huvudet i sanden och säga att allt kommer att lösa sig av sig självt är knappat något seriöst alternativ.

Men lika problematisk kan man å andra sidan säga att ångesten och fruktan är. Visserligen är det sant att flera av de framtidsscenarier som forskarsamhället målar upp är skrämmande. Detta gäller alltifrån stigande havsvattennivåerna till det potentiellt mångdubblade antalet klimatflyktingar. Men som Guds folk kallas vi ändå att vara förankrade i något djupare än detta. Skriften gör ingen hemlighet av att tiden före Jesu återkomst ska vara turbulent. Men mitt i detta uppmanas vi att ha vår blick fästad vid Jesus Kristus – att tillbe honom som har all makt i himlen och på jorden.

Av samma skäl behöver vi inte ge oss hän åt den i dag så utbredda klimatskammen. Välgrundade beslut om hur vi ska leva våra liv här på jorden – ja. Men att skämmas över att man är född i ett rikt land, eller att man själv och ens barn faktiskt existerar, kommer inte att göra saker och ting bättre. Att ha skammen som drivkraft är i grunden en form av lagiskhet. Som kristna är vi i stället kallade att drivas av vår tacksamhet till Gud, och att förvalta våra resurser till hans ära.

Därmed är vi också inne på ett sista problematiskt inslag från vår tids klimatdebatt – nämligen symbolpolitiken. I sin förtvivlan över att miljöfrågorna är stora och komplexa är det många som i dag söker med ljus och lykta efter lösningar som ska få det dåliga samvetet att stilla sig. Ett konkret exempel kan vara den senaste tidens åtgärder i fråga om engångsartiklar och plastkassar.

I våras klubbade EU-parlamentet en lag som säger att plastsugrör, bomullspinnar och engångsbestick ska vara förbjudna från och med 2021. Samma parlament har tidigare beslutat att förbrukningen av plastbärkassar fram till 2025 ska minskas till 40 stycken per person och år. I den svenska regeringens budgetproposition för 2020 ingick därför ett förslag att punktbeskatta alla plastkassar i dagligvaruhandeln. De flesta butiker har redan hakat på, och passar därmed på att tjäna lite extra innan lagstiftningen blir skarp.

Det är bara det att effekterna av dessa båda beslut är diskutabla. Enligt forskare vid tyska Helmholtz-institutet kommer uppemot 95 procent av plastavfallet i våra hav och oceaner från helt andra håll i världen – nämligen från tio floder i framför allt Kina, Indien och övriga Asien. Och gällande spridningen av så kallade mikroplaster menar det svenska Naturvårdsverket att den överlägset största boven är slitaget från våra vanliga bildäck. På andra till fjärde plats kommer syntetfiber från konstgräsplaner, tvätt av kläder i syntet samt plast från båtbottenfärg. Ingenstans på listan finner vi några plastsugrör från MacDonald’s.

Och för den som tänker att man gör en stor sak för den globala miljön genom att ersätta plastbärkassarna med en tygkasse, kan det vara bra att veta att den danska motsvarigheten till Naturvårdsverket har slagit fast att en tygkasse i ekologisk bomull behöva användas ungefär 20 000 gånger för att matcha plastpåsen som det miljövänligaste alternativet. En milt sagt utmanande uppgift.

Låt oss alltså fortsätta att värna miljön. Låt oss inte heller underskatta signalvärdet i att gå före och visa vägar till ett allt mer hållbart samhälle. Men låt oss också lyssna in relevanta perspektiv innan vi köper in oss på en lösning som förvisso kan få klimatångesten att minska, men som knappt gör någon skillnad för de frågor som vi vill värna.

Läs på varldenidag.se