I tisdags sändes en belysande debatt i Studio Ett mellan Hanna Lindholm, tidigare lokalordförande inom SDU, och Hanna Cedering, ordförande i Ung Vänster. Orsaken var Lindholms uppmärksammade YouTube-film där hon intervjuar ett antal studenter på Södertörns högskola. Hon ställer frågor om huruvida de accepterar att hon själv kan tänkas vara en man, en japan, 2 meter lång, 7 år gammal … och får förbluffande svar från sina intervjuoffer. Kontentan är att de är så rädda för att inte låta var och en definiera sig själv att de är beredda att hålla med om direkt löjeväckande påståenden – allt för att inte uppfattas som dömande.
Nåväl. Detta debatterades nu i Studio Ett, och det blev som sagt ett belysande samtal. Det stora problemet var i stället det uppföljande inslaget, som sändes i onsdagens program. I stället för att fördjupa analysen valde man där att bara bjuda in företrädare för queerideologin. En sexualupplysare och en transaktivist fick gott om tid på sig att lägga ut texten, dels kring hur idiotisk Hanna Lindholm var, dels hur synd det var om Sveriges alla transsexuella.
Det finns förstås goda skäl att känna medkänsla med den grupp i samhället som inte kan eller vill identifiera sig med sitt biologiska kön. Men det som den aktuella YouTube-filmen speglar är ju något oändligt mycket större än detta. Den pekar på en ung generation som är så övertygad om att var och en måste få definiera sig själv, att man utan att blinka kan åsidosätta såväl biologiska som historiska och fysikaliska fakta.
Men trots detta väljer alltså Sveriges Radio att helt avfärda Hanna Lindholms (och majoriteten av befolkningens) invändningar mot denna hållning som ”transfobi”. För att sedan ägna allt sitt programutrymme åt att diskutera transsexuellas livssituation. Som om södertörnsstudenternas oförmåga att ta till sig objektiva fakta kring nationalitet, längd och ålder skulle ha något med detta att göra.
Till detta kan läggas att man väljer det journalistiskt tveksamma greppet att ta in två företrädare för den ena ståndpunkten, men ingen från den sida som faktiskt väcker ett antal högst relevanta frågor i sammanhanget. Att tänka sig det omvända förhållandet vore förstås helt omöjligt, givet det svenska kulturklimatet.
Och det får en ju också att reflektera. För om mediaetablissemanget är så ”köpt” i en fråga som denna, är det ganska lätt att förstå varför det är så svårt att få något genomslag för diskussionen gällande queer, normkritik och självidentifiering i det offentliga rummet. Vilket också visar att queer-tåget kommer att rusa vidare ett bra tag till – utan problematisering och med en allt större polarisering mellan grupper och individer som intar olika positioner i en fråga som för bara några år sedan var en total icke-fråga. Nämligen om våra gener och vårt biologiska ursprung säger något väsentligt om vilka vi faktiskt är.
