I år är det 150 år sedan Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen första missionärer sändes ut till Afrika. Med anledning av detta bjöd man i maj in till jubileumskonferens, och som sig bör var det ett antal internationella gäster på plats. EFS har systerkyrkor i bland annat Etiopien, Tanzania och Indien, och representanter för dessa länder höll nu i ett gemensamt seminarium på temat ”Hur kan jag vittna för min muslimske granne?”. Jag var där och jag lyssnade med intresse.
Trots att det var tre länder och två världsdelar representerade var det många erfarenheter som gick igen hos talarna.
Den första var betydelsen av att tala med respekt både om Koranen och Bibeln. Vi vinner inga muslimers hjärtan genom att klanka ned på deras profet eller deras heliga skrift. Snarare bör vi inta samma hållning till Bibeln som en muslim har till Koranen: tala om ”Guds heliga ord” i stället för om ”Bibeln”, använda hederstitlar på GT:s profeter, inte lägga Bibeln på golvet och liknande.
En annan röd tråd i resonemanget var att så långt som möjligt utgå från vad som är gemensamt. Inte för att påskina att vi har samma religion, utan för att betona att vi sträcker oss mot samma verklighet. I Koranen handlar 94 verser om Jesus och ett helt kapitel om Jesu mor Maria. Ta avstamp i dessa texter och peka på vad Koranen har att säga om Jesus!
En tredje sak som våra gäster pekade på var vikten av att lägga bort rädslan och att bygga goda och långsiktiga relationer. ”Visa kärlek i handling”, sa den tanzaniska representanten. ”Och vittna om ditt möte med Jesus.” ”Många muslimer överbevisas av kyrkans kärleksfulla gemenskap”, fyllde den etiopiske representanten i. ”Och inte minst genom under och tecken!”
En tredje talare pekade på att vi i kyrkan ofta analyserar Gud och hans ord på ett sätt som för islam är främmande, eftersom Gud där anses vara bortom begreppen. Tvivel är problematiskt, eftersom man inte får ifrågasätta Koranen. Men hos många muslimer leder detta också till ett uppdämt behov av att få ställa sina frågor.
Självklart finns det också gott om utmaningar. En sådan är de kristnas bristfälliga bibelkunskap. I offentliga debatter tenderar muslimerna att vinna, eftersom de är mer insatta i detaljerna kring både Bibeln och Koranen. Flera av talarna tog också upp att många muslimer sätter likhetstecken mellan kristendomen och det dekadenta väst. Här har vi en rejäl utmaning, sa de, och en kyrka som inte står upp för Bibelns etiska ideal har svårt att tala trovärdigt in i sina muslimska grannars liv.
Finns det då några specifika skäl för en muslim att konvertera från islam till kristen tro? Förutom ovanstående gavs två exempel:
1) Enligt islam ska vi be för Muhammed, eftersom det inte är självklart att han kommer till himlen. Men varför följa en profet som vi inte ens vet vart han är på väg?
2) Enligt islam är det Jesus som ska komma tillbaka och döma världen. Och då borde det ju vara bra att redan här och nu ha en relation till honom?
Låt oss frimodigt, men också respektfullt, vittna för våra muslimska grannar. Och låt oss lära av våra syskon som har gedigen erfarenhet av hur denna dialog behöver se ut!