Det talas mycket om polarisering i vår tid. Både politik och sociala medier präglas av ett allt hätskare tonläge. Något som inte har blivit lika uppmärksammat är dock att samma sak kan sägas om relationen mellan könen. Om vi exempelvis ser till politiska sympatier är skillnaderna mellan svenska kvinnor och män större än på mer än sex decennier. Och medan fler kvinnor än någonsin kallar sig själva för feminister har andelen män som känner sig bekväma med detta epitet halverats på mindre än tio år. Även den välbehövliga kampanjen #MeToo har spätt på polariseringen. Ett narrativ som säger att ”alla män är farliga” är trots allt inte någon bra utgångspunkt för ett förtroendefullt samspel mellan könen.
Vad har vi som troende för redskap att hantera denna situation? Mest grundläggande är förstås skapelseberättelsens ord om att såväl män som kvinnor är skapade till Guds avbild och att båda parter är beroende av varandra för sin existens på jorden. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Gud” (1 Kor 11:12).
Genom att hedra och underordna oss varandra kan vi göra rättvisa både åt våra likheter och våra skillnader. Vi kan modellera jämlika relationer och äktenskap, som inte bygger på vare sig maktbalans eller millimeterrättvisa – men som ger uttryck för dygder som tjänande, kärlek och respekt.
Därmed inte sagt att vi inte behöver tänka konkret i fråga om hur den inbördes jämlikheten ska manifesteras. Låt mig därför ta tillfället i akt att presentera sex konkreta förslag på hur en jämlik relation kan ta gestalt i Sverige i dag:
1) Vår grundläggande kallelse som män och kvinnor är alltid att vara oss själva. Att ängsligt gå runt och fråga om vi är ”tillräckligt maskulina” eller ”tillräckligt feminina” kommer inte att förändra vare sig oss själva eller våra relationer till det bättre. I stället får vi lita på att vi – när vi lever den bibliska visionen om tjänande, kärlek och respekt – kommer att möta vår partner på det sätt som han eller hon behöver.
2) Ett centralt uttryck för detta är att lära känna och försöka möta vår partners kärleksspråk. När vi gör det kommer vi att fylla varandras behov på det sätt som den andre behöver – som man, som kvinna och som individ.
3) Kopplat till detta behöver vi motstå frestelsen att gradera typiskt manliga respektive kvinnliga beteenden. Visst finns det goda grunder att hävda att kvinnor generellt är mer relationsbegåvade än män – som i sin tur tenderar att vara mer sak- eller projektinriktade. Ett sorgligt uttryck för detta är att kvinnor oftare än män tar initiativ till skilsmässa. Men även traditionellt manliga bidrag till familjelivet behöver bekräftas som värdefulla. Om det är Gud som har skapat oss alla, finns våra skillnader där med ett syfte.
4) Särskilt i början av ett äktenskap är det viktigt att inte ta för givet vilka arbetsuppgifter som ska ligga på den ena eller andra parten. En bra strategi kan därför vara att turas om: varannan vecka tar du tvätten/disken/städningen/matlagningen/hushållsekonomin/bilvården, och varannan vecka gör jag det. Därefter får man sätta sig ned och förhandla: vilka uppgifter vill du helst ha? De uppgifter som ingen vill ha får man dela på.
5) De roller och den arbetsfördelning som ”sätter sig” i hemmet behöver regelbundet utvärderas. Roller som föll sig naturligt när den ena föräldern var hemma behöver till exempel revideras när båda parter förvärvsarbetar.
6) Den heltidsnorm som är så förhärskande i vårt svenska samhälle behöver utmanas. Om båda parter vill arbeta heltid, och detta inte går ut för mycket över barnen, är det förstås möjligt att leva på detta sätt. Men särskilt många kvinnor längtar efter att få vara hemma mer under småbarnsåren. De olika utfallen i lön och pensionspoäng utjämnas genom en gemensam ekonomi och genom att den som tjänar mest för över premiepensionsrätten till sin partner.
Som alltid finns det mer att säga, men kanske ändå att detta kan fungera som en start?
Läs på varldenidag.se