I hjärtat av det kristna evangeliet finns ett budskap om seger. Genom sin död och sin uppståndelse har Jesus besegrat syndens och dödens och djävulens makt. Han har ”strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss”, skriver Paulus och fortsätter: ”Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem” (Kol 2:14–15).

Ett konkret uttryck för denna seger är att Jesus också har besegrat lidande och sjukdom. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus botar och befriar dem som söker upp honom. Om den himmelska tillvaro som väntar Guds barn efter döden säger Skriften att “ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga” ska finnas (Upp 21:4). I himlen ska vi än en gång få tillgång till det Livets träd som stod i Edens lustgård och vars blad ger “läkedom åt folken” (Upp 22:2).

Samtidigt är det få förunnat att inte brottas med den kluvenhet som präglar våra liv på jorden. Det är inte för inte som den här tillvaron har kallats för en ”tåredal”, för även om vi har mycket att vara tacksamma över finns det också saker som kan föra oss in i lidande, tvivel och sorg. Syndens, dödens och djävulens makt är fortsatt verksamma på jorden – och människor blir fortsatt sjuka.

Hur bör vi förhålla oss till denna paradox? Finns det teologiska svar som kan ge rättvisa både åt den kristna trons segerkraft och åt den återkommande erfarenheten av tillvarons brustenhet? Är det möjligt att tro på en Gud som kan hela utan att hamna i en troskris varje gång det efterlängtade helandet uteblir?

Det här är inte några nya frågor. Och om vi ska vara ärliga går spänningen att skönja redan mellan Nya testamentets pärmar. Jesus själv talar till exempel om lidande och förföljelse som naturliga inslag också i sina lärjungars liv. Och från Paulus brev vet vi att aposteln hade medarbetare som visserligen var ”härligt frälsta” – men som ändå måste utstå kortare eller längre perioder av sjukdom (se Fil 2:26–27 och 1 Tim 5:23). Många menar faktiskt att även Paulus var drabbad av någon form av ögonåkomma (se Gal 4:15).

Redan nu men ännu inte

Den mest övergripande förklaringen till dessa fenomen kan kanske beskrivas med uttrycket ”redan nu men ännu inte”. Den tillvaro där Guds vilja sker fullt ut, och som sätter sin prägel inte minst på Bibelns skildringar av himlen, kallas i Bibeln för Guds rike. Detta rike, säger Skriften, kännetecknas av den fullständiga upprättelsen av all den här världens synd och trasighet. Det är den plats eller dimension där Guds vilja sker fullt ut, och det var detta rike som stod i centrum av Jesu egen förkunnelse här på jorden. ”Tiden är inne och Guds rike är nära”, säger han i sin första predikan. ”Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15). Till följd av denna förkunnelse, läser vi vidare, blev Guds rike manifesterat genom människors upprättelse till ande, själ och kropp. Som Jesus uttrycker det i sin hälsning till Johannes Döparen: ”Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap. Salig är den som inte tar anstöt av mig” (Matt 11:5–6).

Den bibliska förklaringen till dessa underbara händelser har ytterst sett med Jesu närvaro att göra. Guds rike är den plats eller dimension där Jesus är kung, och så länge som Kungen är på plats kommer hans rikes väldoft att sprida sig. Därför kan vi också läsa om den himmelska tillvaron – då alla former av smärta och lidande kommer att vara utraderade – att det kännetecknas just av Guds genomgripande närvaro (se Upp 21:3, 22–23).

Mellan Jesu första och andra tillkommelse kan man dock säga att intensiteten i Guds manifesterade närvaro varierar. Ibland är det en särskild helandesmörjelse utgjuten, medan det andra gånger tycks vara andra sidor av Guds väsen som dominerar eller som bara står högre upp på Guds dagordning. I de senare fallen sker det också mindre av helande och befrielse.

Vad som styr detta är ytterst sett ett mysterium. Guds rike är här, men ännu inte i sin fullhet, och på jorden är det bara glimtvis som vi får erfara det som enligt evangelierna är Guds rikes mer spektakulära kännetecken. Samtidigt uppmanas vi i Herrens bön att be: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” Bönen om Guds rikes genombrott kan alltså inte tänkas bort ur det kristna livet. Även om vi inte alltid ser våra böner besvarade – åtminstone inte på det sätt vi skulle önska – ska vi fortsätta att be om upprättelse till ande, själ och kropp.

Otro och bitterhet

Flera gånger i Nya testamentet talas det också om sådant som kan ställa sig i vägen för Guds rike i den här världen. Förutom den Onde själv handlar det bland annat om otro och bitterhet – alltså oviljan att ha med Gud och Jesus att göra och oviljan att förlåta dem som gjort oss illa. När Jesus är på besök i sin hemstad Nasaret står det att han inte kunde ”göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro” (Mark 6:5–6).

Längre fram i samma evangelium undervisar Jesus om trons bön, och i samma andetag som han talar om tron som kan förflytta berg säger han att ”när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon” (Mark 11:25). Guds rike är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17), och både otro och bitterhet kan därför komma emellan oss och det som är Guds vilja för våra liv.

Samtidigt är det viktigt att säga, att om vi faktiskt har bett – då har vi också gett uttryck för en grundläggande tro. Därför är det djupt olyckligt när personer som varit sjuka och tagit emot förbön för detta har känt sig anklagade när helandet har uteblivit. Redan genom att komma till Jesus med sitt behov har de ju tagit den typ av trossteg som vi kan läsa i evangelierna att vår Herre är så glad för, och som får honom att sända iväg dem som söker upp honom med orden: ”Din tro har frälst dig” (Matt 9:22 m fl).

Nåd eller lag

Till de uteblivna helandenas mysterium tänker jag även att en annan dimension behöver läggas. I centrum av Nya testamentets undervisning står en insikt om att allt som vi välsignas med av Herren är ett uttryck för hans nåd. Och nåden, i sin tur, kan uttydas ”Guds oförtjänta gåva”.

Som kristna har vi blivit frälsta av nåd, vilket innebär att vi är Guds barn tack vare vad Herren har gjort för oss – inte tack vare oss och våra förtjänster. Och likadant är det med Guds övriga ingripanden: de är uttryck för hans stora nåd, och kan därför inte tas för givna. Så snart vi börjar betrakta Guds välsignelser som en rättighet riskerar vi därför att fjärma oss från Nya testamentets undervisning om nåden.

Det här innebär samtidigt att det finns en utmaning i relation till Gamla testamentets texter. Särskilt inom ramen för Sinaiförbundet möter vi nämligen en form av orsak–verkan-princip, där israeliterna blev välsignade på grund av sin lydnad mot lagen. Om de höll fast vid Guds vilja skulle de välsignas med sådant som ett långt liv, god ekonomi, stor familj och en god fysisk hälsa. Om de i stället levde i uppror mot Herren skulle de drabbas av förbannelse (se 5 Mos 28 m fl).

I det nya förbundet ser vi däremot att denna orsak–verkan-princip trängs tillbaka. När lärjungarna frågar Jesus om en man som varit blind sedan födseln, och undrar om det är han eller hans föräldrar som har syndat, får de därför svaret att det är varken–eller (se Joh 9:1–3). Orsak–verkan-principen är upphävd.

Rimligen finns det även andra förklaringar till paradoxerna i det kristna livet. Om det hade varit så att alla som tog emot Jesus automatiskt hade befriats från sjukdom, skulle till exempel tron kunna uppfattas som något instrumentellt. Människor skulle bli ”kristna” – inte för att de älskade Herren, utan för att de ville förbättra sina materiella villkor. Men även detta strider ju mot evangeliets anda. Som kristna ska vi vara i världen men inte avvärlden. Och en central aspekt av detta är att vi i viss mån behöver dela den här världens villkor. Till dessa hör som bekant fenomen som sjukdom och lidande.

Detta förtar förstås inte det faktum att Jesus har besegrat den ondska som kom in i skapelsen i och med syndafallet. Till och från kan vi därför också se synliga manifestationer av denna seger. Men oavsett hur mycket vi för egen del får erfara av Guds rike här och nu, kan vi vara förvissade om att vi en dag ska få njuta av hans välsignelser fullt ut – i himlen.

Denna artikel har ursprungligen publicerats i NOD nr 1 2021