De senaste månaderna har man från flera håll försökt att kleta begreppet ”hederskultur” på Sveriges frikyrklighet. Det började med en masteruppsats av diakonen Erik Lundström, med ett förflutet inom pingst- och trosrörelsen, vars huvudfrågeställning formuleras med orden: ”Hur bidrar pentekostal-karismatisk ecklesiologi till kristen hederskultur?”
Efter att Lundström initierat en debatt på samma tema i Dagen plockades hans påståenden upp av sekulära medier. Som Världen idag har uppmärksammat letade sig hans idéer hela vägen in i TV 4:s nyhetssändning, där programledaren Jenny Strömstedt gjorde kopplingar mellan å ena sidan hedersförtryck och hedersrelaterade brott och å andra sidan ”normer inom delar av frikyrkan”.
Om detta finns det mycket att säga, och en hel del har redan blivit sagt – både i Världen idag och i Dagen-debatten. Här och nu ska jag därför begränsa mig till två grundläggande frågor: 1) Kan det finnas fog för att tala om en frikyrklig hederskultur? och 2) Vad är skillnaden mellan hederskultur och renhetskultur?
Lundströms definition av den förment kristna hederskulturen har kritiserats både för sitt tveksamma bruk av tillgänglig forskning och för sitt snäva och till synes selektiva intervjuunderlag. En av de forskare han utgår ifrån, docenten Astrid Schlytter, svarade förra veckan på Världen idags frågor att såväl hedersförtryck som hedersrelaterade brott är importerade företeelser och att det omgivande samhällets bekräftelse av dessa fenomen är avgörande för att det ska vara tal om verklig hederskultur. Detta har dock inte varit fallet i de exempel som framkommit i debatten.
Däremot ska det ärligt sägas att det fanns en tid då det sociala trycket var ett annat. Vissa av de ofta onödiga uteslutningsprocesserna i frikyrkan kunde sålunda bottna i en vilja att försvara ”församlingens heder”. Men grundproblemet i Erik Lundströms resonemang är samtidigt att även teologin som sådan presenteras som ett uttryck för en sådan kultur. I klartext: I Lundströms värld är det först när frikyrkan – och i praktiken majoriteten av världens alla kristna – överger den bibliska normen att sex hör hemma i ett heterosexuellt äktenskap som ”hedersförtrycket” är att betrakta som upphävt.
Och då har vi i stället kommit in på min andra huvudfråga. En hel del av det som i debatten har beskrivits som en ”hederskultur” kan nämligen hellre betraktas som en renhetskultur! Alltså en kultur där man vill uppmuntra varandra till andlig och moralisk renhet – på det sexuella såväl som på alla andra områden i livet.
”Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus”, skriver Paulus till församlingen i Korinth (2 Kor 11:2). Och Hebreerbrevets författare konkretiserar: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad” (Hebr 13:4).
Den här undervisningen kan naturligtvis förmedlas på ett mer eller mindre vist sätt, och det står utom allt tvivel att det finns föräldrar och andliga ledare som i sin iver att påverka barn och församlingsmedlemmar har gått över gränsen. Sådana beteenden behöver vi göra upp med, och där hårdheten har triumferat över nåden behöver vi be drabbade individer om förlåtelse.
Men detta förtar inte att Nya testamentet förser oss med en specifik etik, som i sin sanna form har Jesus själv som mönsterbild. Denna etik kan bara förverkligas i våra liv när vi av fri vilja väljer att samarbeta med Guds Ande – han som är oss given för att vi ska ”förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet” (2 Kor 3:18).
Denna del av det kristna budskapet kan vi som troende inte förhandla bort. Tvärtom behöver vi fortsätta att ”uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar” (Hebr 10:24) – samtidigt som vi anstränger oss för att skapa miljöer som är präglade just av härlighet och frihet, snarare än av fördömande och tvång.
Läs på varldenidag.se