Det talas mycket om maktanalyser numera. Makt är inte bara det som syns eller det som manifesteras genom hierarkier och institutioner. Det är också något subtilt – ja, ibland något direkt kontraintuitivt. Vem är det till exempel som har mest makt i en skolas klassrum: läraren eller den stökige eleven? Trots att det formella svaret är självklart (läraren) kan det i praktiken ofta vara eleven: flickan eller pojken som tvingar övriga att dansa efter sin egen pipa.
Inom den så kallade identitetspolitiken är man närmast besatt av olika former av maktanalyser. Paradoxalt nog kan man dock ha både rätt och fel i sina analyser – samtidigt. Rätt, så till vida att det verkligen finns ”strukturella privilegier” som på gruppnivå kan gynna respektive drabba även individer som inte tagit ställning till det privilegiet berör. Kön, hudfärg, etnicitet och liknande kan på så sätt både öppna och stänga dörrar.
Samtidigt har man fel, så till vida att man gör sina analyser just på gruppnivå. Det raster i fråga om makt eller maktlöshet, övertag eller underläge, som läggs på omgivningen blir på så sätt ofta en karikatyr. I bästa fall med viktiga poänger – i sämsta fall med orättfärdiga konsekvenser.
Ett väldokumenterat exempel på det senare är Västerpartiets ovilja att ta itu med frågor gällande hedersvåld, eftersom fenomenet är överrepresenterat i en grupp som enligt samma partis maktanalys står på de underprivilegierades sida: invandrare med bakgrund i Mellanöstern.
Ett annat exempel som kastar den identitetspolitiska maktanalysen över ända är de IS-kvinnor som nu ställs inför rätta i Europa. Spontant stämmer de ju inte alls in på hur det ”borde” vara: Det är kvinnor. Det är muslimer. De är småbarnsföräldrar. Hela deras situation skriker med andra ord att de är ”offer”. Samtidigt har vårt rättsväsende på goda grunder slagit fast att de är förövare. Ja, till och med terrorister. De europeiska IS-kvinnorna kan faktiskt beskrivas som något av en identitetspolitisk härdsmälta.
Härdsmältor står dessvärre att finna även i den andra riktningen. Ta till exempel de senaste veckornas drev mot Kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Även här har vi ju en kvinna (underprivilegierad utifrån ett identitetspolitiskt synsätt), kristen (religiös minoritet) och nyskild småbarnsmamma (normalt en person som man i Sverige ömmar för). Men eftersom hon också är partiledare för ett parti som kan spela en nyckelroll i händelse av ett regeringsskifte är hon trots sina identitetspolitiska meriter lovligt byte för medierna.
Den som vill få en motbild till Ebba Busch har bara att iaktta de silkesvantar som Centerpartiets Fredrik Federley blev behandlad med av medierna när det kom fram att han hade haft en dömd pedofil som dating-partner. Enligt identitetspolitikens logik måste ju Federley, i egenskap av homosexuell, betraktas som ett offer. Att han även var andre vice ordförande i regeringens viktigaste stödparti spelade kanske också in.
Maktanalys är följaktligen en svår konst. Trots de i vissa sammanhang så användbara flödesschemana för makt och maktlöshet, spelar fördomar och partipolitiska hänsyn in i bilden. Ett sista aktuellt exempel kan därför vara Socialdemokraternas offensiv mot den så kallade högeralliansen.
Visst kan det finnas skäl att, som flera av de S-märkta ministrarna har gjort, lyfta ett varningens finger för att ge Sverigedemokraterna för stort genomslag i regeringens politik. Men bakom fernissan av indignation och varningar för att Sverige är på väg ”i en icke-demokratisk riktning” döljer sig också något helt annat. Nämligen viljan att till varje pris behålla regeringsmakten.
Detta må inte kunna avslöjas av det traditionella identitetspolitiska rastret. Men i övrigt är det en ganska elementär form av maktanalys. Just det som brösttoner av det här slaget brukar ha till syfte att dölja.
Läs på varldenidag.se