Så snart som ett fenomen kan kopplas samman med invandringen rör vi oss i Sverige på minerad mark. Den mest omdebatterade frågan på senare år har utan tvekan varit brottsligheten. År 2005 släppte Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) en rapport vid namn ”Brottslighet bland personer i Sverige och i utlandet”, men sedan dess har man valt att inte uppdatera sin kartläggning – trots att statistiken varit tillgänglig och därmed möjlig att systematisera.

För detta kan man ha en viss förståelse. Ingen är betjänt av generaliseringar i frågor som dessa, och ju längre ut på högerkanten man kommer desto färre nyanser brukar finnas kvar. Inte heller behöver det råda någon tvekan om att de flesta med utländsk bakgrund är (minst) lika skötsamma som infödda svenskar. Å andra sidan är det väl just därför som statistik av det här slaget kan behövas. Få mediciner biter så bra på fördomar och överdrifter som gedigen forskning på området!

På liknande sätt förhåller det sig med problemen i den svenska skolan. Det är i dag klarlagt att ett avgörande skäl för att vi i Sverige har fått så dåliga resultat i de senaste PISA-undersökningarna är att en allt större andel av eleverna har anlänt till Sverige efter ordinarie skolstart. För att vara exakt är snittåldern vid ankomsten nio år.

Detta är ingenting att skämmas över. Det vore närmast ett under om man som nyinvandrad klarade sig lika bra i skolan som den som är född och uppvuxen i Sverige. Men trots detta har ofta den här dimensionen av skolans problem sopats under mattan. Och värre ändå: När 2018 års PISA-undersökning pekade på en positiv trend jämfört med undersökningen 2015, presenterades det som ett glädjebesked. Men så visade det sig att den enskilt viktigaste orsaken till detta var att mer än 11 procent av eleverna inte ens hade fått delta – nämligen barnen just från de nyanlända migrantfamiljerna. Det säger sig självt att den här typen av mixtrande gör det svårt att hitta rätt sätt att arbeta med problemen.

Och nu befinner vi oss mitt uppe i en tredje situation där det tycks finnas viktiga kopplingar till flera invandrargrupper. I likhet med skolresultaten har det ingenting med någon moralisk skuld eller tveksamhet att göra. Men lika uppenbart är det att fenomenet inte bör sopas under mattan. Jag talar om coronapandemin.

Det fick stor uppmärksamhet i media när det framkom att betydande delar av dem som dött av covid-19 kom från minoritetsgrupper som svensksomalier, svenskirakier och svenskturkar. Även den assyriske/syrianske journalisten Nuri Kino har offentligt vittnat om att han har 28 personer (!) bara i sin egen bekantskapskrets som har gått bort i covid-19.

Och likadant på andra håll i världen. Statistik från England och Wales säger att det är fyra gånger högre risk att dö i covid-19 om man är svart jämfört med om man är vit. I vissa delstater i USA har uppemot 40 procent av dödsfallen handlat om afroamerikaner, vilket är långt fler än deras andel av befolkningen. Även latinoamerikaner och människor från ursprungsbefolkningen är överrepresenterade. En majoritet av alla delstater har därför börjat rapportera etnisk tillhörighet i statistiken över smittade och avlidna i virusets spår.

Vilka är orsakerna till denna obalans? De vanligaste förklaringarna har varit socioekonomiska aspekter, bostadssituation och tillgång till hälsovård. Men detta kan inte förklara hela skillnaden. En viktig delförklaring på våra egna breddgrader tycks vara att många invandrare från Afrika och Mellanöstern lider av D-vitaminbrist, då de här exponeras mindre för solsken än i sina ursprungsländer. Detta, i sin tur, bidrar till ett nedsatt immunförsvar.

Den goda nyheten är förstås att flera av dessa faktorer är ganska lätta att åtgärda. Men även där så inte är fallet, eller där sambanden ännu inte är utforskade, finns det skäl att ta den här typen av fakta på allvar. Bara då kan vi ju hitta de lösningar som blir till största möjliga hjälp för så många individer som möjligt.

Läs på varldenidag.se