Systemkritik kan komma från olika håll, och levereras på olika sätt. I kyrkans värld ser och erkänner vi särskilt den kritik som träder fram mellan Bibelns pärmar, och som kastar ett avslöjande ljus över den värld som på så många sätt ligger under ”tomhetens välde” (Rom 8:20).
Men viktig systemkritik kan komma också från andra håll. Ett intressant exempel på detta är den svenske organisations- och ledningsforskaren Mats Alvesson. Alvesson är professor vid Lunds universitet och är vid det här laget uppe i ett 30-tal publicerade skrifter. Förra året utkom han med boken Extra allt! som han beskriver som del tre i en större ”dumhetstrilogi” som utforskar olika aspekter av ”vår tids till synes rationella dumhetsbygganden”.
Och nog finns det saker vi kan lära av Alvessons texter. Hans specialitet är att genomskåda fenomen och begrepp i arbets- och kulturliv som lovar runt och håller tunt. I Extra allt! går han igenom åtta fenomen eller lagar som har det gemensamt att de ”lovar det goda samhället och välfungerande och harmoniska människor, men [där] samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka med full rekylkraft”. Alla med åtminstone viss inblick i företagsvärlden, politiken eller den offentliga förvaltningen känner igen sig.
Den första lagen handlar om ”skärpt lagstiftning”. Alvesson talar om detta som den ena av två kungsvägar för politiker som vill visa handlingskraft inför allmänheten. Den andra är ”mer resurser”. Men gemensamt för dem båda är att de ytterst sällan kommer åt själva systemfelen. Och inte minst problematiskt: Ropet på skärpt lagstiftning har en tendens att kosta väldigt mycket tid och pengar för dem som ska administrera de nya reglerna. I Alvessons framställning är det skolan, högskolan och socialtjänsten som utgör skräckexemplen.
Den andra lagen handlar om offerhierarkin. Här handlar det om klassisk marxistisk maktanalys, där grupper och individer som av ett eller annat skäl uppfattas som förfördelade kan förvänta sig omgivningens särskilda stöd. Alvesson betraktar fenomenet i sin roll som organisationsforskare, och konstaterar att det snabbt expanderar – listan på utsatta grupper växer för varje dag – och därmed också kostar pengar. När människor och grupper börjar tävla om vem som är mest ”offer” är risken dessutom stor att en rädslans kultur breder ut sig för att stöta sig med ”fel minoritet”, och där verkliga offer slås ut av påstådda offer eftersom resurserna trots allt är ändliga.
På liknande sätt fortsätter det. Lag tre och fyra handlar om ”hjälpsamhetens stjälpsamhet” och ”den krampaktiga godheten”. Den förra handlar om curlingsamhället vars kardinalfel är dess ovilja att ställa berättigade krav på sina invånare. Den andra handlar om de i våra dagar så populära värdegrundsdokumenten som medelst ”blomsterspråk” och fina formuleringar förväntas driva de anställda i den riktning cheferna önskar.
Lägg till detta ”ballongsamhället” (att verka bra är viktigare än att vara bra), ”Ikaros-syndromet” (upp som en sol, ned som en pannkaka) och lagen om de lågt hängande frukterna (det som är enkelt och bekvämt blir gjort, medan det svåra och viktiga blir liggande) och bilden är närmast komplett.
Lag nummer åtta är ”bumerangeffekten”, som innebär att tillämpandet av ovanstående lagar har en tendens att slå tillbaka. I värsta fall med effekten att de problem som de från början var tänkta att åtgärda förvärras. Ökad konsumtion leder till missnöje och i-landsproblem. Jämställdhetsarbetet leder till djupare klyftor mellan könen. Antirasismarbetet leder till ökad rasism. Sänkta betygskrav leder till allmän fördumning. Och så vidare.
Det sammantagna intrycket av Mats Alvessons forskning är att samhället lider svårt av sitt underskott på dygder som sanning, rättfärdighet, ödmjukhet, uthållighet, ansvarstagande och karaktärsdaning. Och var och en som kan sin Bibel känner ju igen sig. Även den senaste organisationsforskningen visar därmed på behovet av djup snarare än yta, förvandlade hjärtan snarare än genvägar och formuleringskonst.
Läs på varldenidag.se