Det materialistiska tänkandet lär oss att det enda som existerar är det som vi kan se eller ta på. Eller åtminstone väga eller mäta. Den bibliska världsbilden, däremot, utgår från en flerdimensionell tillvaro, där skapelsen är både synlig och osynlig. Jämte människor och djur befolkas universum även av andliga väsen. Förutom Herren själv förstås – han som är skapare och upphov till oss alla.

Både den synliga och den osynliga världen är enligt Bibeln präglad av såväl godhet som ondska. Som människor har vi en förmåga till både ont och gott, och likadant med andevärlden: förutom Herren och hans änglar finns det en fallen skapelse kallad djävul och satan, och under honom lyder ytterligare ett antal demoner.

Den synliga och den osynliga världen kan därtill interagera. Allt är inte vad det ser ut att vara, och bakom den synliga ondskan döljer sig ibland något demoniskt.

Detta gäller på en mindre såväl som på en större skala. I Danielsboken i Gamla testamentet talas det exempelvis om furstarna över Persien och Grekland. Det är bara det att den som talar om dessa inte är en människa, utan en ängel, som enligt egen utsago har ägnat veckor åt att bekämpa dessa regenter. Något som indikerar att de är andliga snarare än fysiska till sin natur. Bakom de jordiska kungarna i Persien och Grekland döljde sig helt enkelt även andliga furstar: demoniska makter som utövade ett inflytande på nationerna som helhet.

På liknande sätt förhåller det sig när Skriften talar om den onde själv. I Jesajas fjortonde kapitel talar profeten om den orättfärdige kungen i Babel, en maktfullkomlig tyrann ”som i grymhet slog folkenmed slag på slagoch i vrede härskade över folkslagenmed skoningslös förföljelse” (Jes 14:6). Men senare infinner sig ett skifte i texten. Språket öppnar för en ny dimension, när den avlidne härskaren beskrivs så här:

Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! … Du sade i ditt hjärta: ’Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.’ Men ner till dödsriket störtades du, längst ner i graven. (Jes 14:12–15)

Det är ingen slump att dessa verser har gett upphov till namnet Lucifer, som är den latinska översättningen av ”strålande stjärna”. Men det här öppnar också för en annan dimension av händelserna i vår egen tids totalitära och krigshetsande stater. Kan man exempelvis tänka sig att det bakom Vladimir Putin – ungefär som bakom kungarna i Persien, Grekland och Babel – döljer sig en andlig verklighet som trycker på i det fördolda? En makthungrig och hänsynslös andefurste?

Klart är i alla fall att dagens ryska aggressioner bär på ett antal vanliga kännetecken på demonisk ondska. Sällan har detta blivit så tydligt som när omvärlden fick tillträde till krigsskådeplatser som Butcha och Izium. Kan den brutalitet som här drabbade befolkningen ha endast mänskliga förklaringar?

De obehagliga indicierna är dock fler och mer övergripande än så. I Putins eget fall handlar det förstås om sådant som själviskhet, storhetsvansinne och högmod. Men sett till systemet i stort handlar det också om det systematiska användandet av lögn, av fruktan och av förtryck. Djävulen själv är enligt Jesus ”lögnens fader” (Joh 8:44), och ett system som genomsyras av lögn kommer alltid att vara fiendens hemmaplan.

Till detta ska läggas Rysslands infiltrationsförsök av afrikanska nationer, med wagnertrupperna som bräckjärn för att destabilisera och skapa flyktingströmmar till Europa. Här drar man sig inte ens för att använda fattiga och svaga för sina egna syften, i en cynisk kalkyl av hur man bäst kan ställa till det för dem som stöttar Ukrainas försvar av sitt territorium.

Nej, allt detta ska inte ges en andlig förklaring. Men nog kan det ändå vittna om en större Fiendes agenda? Klart är att det är milsvid skillnad mellan dagens ryska aggression och det gudsrike som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17).

Läs på varldenidag.se