Att sanningen är central i den kristna tron är svårt att förneka. Jesus kallar sig själv för ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6), och när han står inför den romerske ståthållaren Pilatus deklarerar han: ”Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen” (Joh 18:37).
Sanning är dock inte bara en kristen dygd. Snarare är den grundvalen som hela vårt gemensamma samhällsbygge vilar på. Därför är det till stor skada när en nation eller kultur vill sätta sanningssökandet i andra rummet. ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen”, skriver Paulus (Rom 1:18).
I det sekulära samhälle finns flera institutioner som på ett särskilt sätt är tänkta att bevaka sanningen och rätten. Först och främst den beslutande makten, som har som uppgift att stifta rättfärdiga lagar. När politiker och andra makthavare sviker detta uppdrag – och kanske själva lever i korruption och maktmissbruk – blir det till stor skada för det samhälle de är satta att leda. Gång på gång kan vi därför läsa varningar för detta beteende i Bibeln.
En annan institution som bör ha sanningssökandet som drivkraft är våra nyhetsmedier. Nyhetsjournalistik i sin ädlaste form ska i princip vara såväl opolitisk – så att den opartiskt skildrar det politiska spelet – som konsekvensneutral – så att den berättar även om sådant som är besvärande för den egna intressesfären. Strävandet efter objektivitet bör vara varje nyhetsförmedlares ledstjärna.
Att många medier misslyckas när det gäller detta är inte någon hemlighet. Allra tydligast blir det i totalitära stater, där nyhetskanalerna kontrolleras av statsapparaten. Men även i Sverige – och ännu mer i våra dagars USA – är den politiska slagsidan hos dominerande medier påfallande. I USA låtsas man inte ens om att man vill skildra verkligheten på ett objektivt sätt. I stället kan man på goda grunder tala om höger- och vänstermedier. Nyhetsförmedlingen har blivit en vara vilken som helst, och serveras i linje med förväntad vinkling.
Inte ens vetenskapen, som inom sittkompetensområden bör vara sanningens och objektivitetens högborg, har i vår tid och kultur den status som den förtjänar. Det mest talande exemplet är kanske den nya könsideologin, som ogenerat lyckas bortse från de mest grundläggande vetenskapliga fakta.
Sammantaget ger det här en oroande bild av vårt västerländska samhällsbygge. En kultur som slutar att söka efter sanningen är alltid illa ute.
Läs på varldenidag.se