I onsdags lyckades Indien med bedriften att som fjärde land i världshistorien landa med en rymdfarkost på månen. Även själva platsen för månlandningen var spektakulär; det här är nämligen första gången som någon lyckas landa i anslutning till månens sydpol. Inte konstigt att det utbröt jubel i den jättelika nationen.

Men det här signalerar också något annat: initiativet när det gäller forskning och initiativkraft ligger inte bara hos de tidigare stormakterna. För att vara mer specifik är rörelsen inte längre ”from the West to the rest”, även om det fortfarande finns gott både om kapital och om kompetens i USA och Europa. Allt oftare beskrivs situationen som att vi går mot en mer ”multipolär” världsordning än tidigare.

Just detta var också budskapet när de så kallade BRICS-länderna samlades till möte i Sydafrika i veckan. BRICS är en akronym för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, och tillsammans representerar länderna drygt 40 procent av världens befolkning och en fjärdedel av världens ekonomi. Man håller även öppet för att välkomna nya medlemsstater, vilket på sikt skulle kunna göra BRICS till en ännu mer betydelsefull aktör.

Om detta kan man ha olika åsikter. Det står alla suveräna stater fritt att söka vilka samarbeten de vill, och det finns inte någon naturlag som säger att Europa eller USA skulle ha bestående förtur i internationella sammanhang. En av de viktigaste drivkrafterna bakom såväl BRICS som andra multilaterala samarbeten är därtill den besvikelse som många länder känner över hur vi i Väst har agerat vid historiskt känsliga tidpunkter.

Bakåt i tiden handlar det om kolonialismen, medan det i våra dagar snarast handlar om en ”nykolonialism” i form av krav på att just vår definition av mänskliga rättigheter ska implementeras som villkor för bidrag eller handel. Detta samtidigt som västvärldens ovilja att dela med sig av vacciner under Covidpandemin sände signalen att vi inte går att lita på när det är skarpt läge.

Men trots att man på så sätt kan ha förståelse för den frustration som har fört BRICS-länderna samman, är det en minst sagt fadd bismak som vidhäftar samarbetet. De flesta av dessa länder har nämligen ett uselt rykte när det kommer till mänskliga rättigheter. Både Kina och Ryssland är totalitära stater, där delar av befolkningen lider svårt under sina ledares förtryck. Samma sak kan sägas om Indien under Narendra Modi, även om hans parti BJP har kommit till makten i ett förhållandevis välfungerande demokratiskt system. Sydafrika, å sin sida, har under ANC:s ledning blivit allt mer korrupt och har på så sätt lyckats sänka mycket av sitt tidigare goda anseende.

Till viss del kommer dessa faktorer att fungera som hinder även för BRICS-samarbetet. Även i en multipolär värld kommer Kina och Indien att konkurrera med varandra; dessutom har de flera allvarliga gränskonflikter att hantera. Inget av de fem länderna är heller opåverkat av sanktionerna mot Ryssland, som visserligen har gett goda förhandlingspositioner när man har ökat inköpen av rysk gas och olja, men som ändå visar sin reella effekt när Vladimir Putin behöver stanna hemma för att inte riskera arrestering när han sätter foten på sydafrikans mark.

Som så ofta annars är alltså bilden komplex. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det bara för några dagar sedan var Ryssland som försökte landsätta en farkost vid månens sydpol – men att den, som de ryska rymdmyndigheterna uttryckte det, ”upphörde att existera till följd av en kollision med månens yta”. Särskilt som den troligaste orsaken för detta var sanktionerna från väst, som gjort det svårt att skaffa komponenter för den avancerade tekniken.

Detta kan visa sig vara profetiskt även om de planer som i veckan har smitts på BRICS-mötet. Men man kan aldrig veta. Och vi gör väl i att inte underskatta vad som sker när representanter för 40 procent av världens befolkning sluter sig samman.

Läs på varldenidag.se