I fredags publicerades ett inlägg på DN Debatt, där ett antal företrädare för såväl organisationer som politiska partier kritiserade den pornografi som har blivit så lätt-tillgänglig i våra sociala medier. Det är en beklämmande bild som målas upp, och för många av oss är det svårt att ta till oss mycket av den verklighet som beskrivs. Man börjar med att konstatera följande:
Porr är inte sex. Att porr är lika med sex är den ultimata lögnen och porrindustrins största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins påverkan på oss alla och hur porren förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet genom att utge sig för att skildra sex och lust.
När man därefter kommer till de konkreta exemplen blir det snabbt en mycket plågsam läsning:
Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild.
Och lite längre fram:
Porren visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.
Mot bakgrund av denna beskrivning kommer artikelförfattarna till slut med ett konkret förslag, nämligen att en haverikommission borde ”granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar”. Man pekar också på hur man i England har ”infört ett ’opt in/opt out’-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr”.
Personligen tycker jag att detta låter som ett utmärkt förslag. Men det var inte särskilt oväntat att det också skulle komma en skur av kritik mot skribenterna. Mer oväntat var att den visade sig komma från i många andra frågor så vettiga personer som Erik Helmersson (DN) och Naomi Abramowicz (Expressen).
Helmersson raljerar på ledarplats över förslaget, bland annat med motiveringen att författarna inte säger tillräckligt om pornografins positiva sidor och att man underlåter att lyfta fram de unika villkor som gäller för porr med och för homosexuella.
Abramowicz går steget längre, genom att först avfärda all relevant forskning som ”politisk” för att i nästa andetag hänvisa till en undersökning gjord av porrsajten Pornhub enligt vilken ”porrsurfande kvinnor, i betydligt större utsträckning än män, [söker] på termer som ’gangbang’ och ’hardcore’”. Abramowicz slutsats av detta blir att det visst finns kvinnor som uppskattar ”sådan porr som brukar beskrivas som kvinnofientlig”, och att de som trots detta väljer att bråka om saken inte är någonting annat än moralister.
I ett läge där våldsporren på ett närmast groteskt sätt har kommit att invadera människors vardag, och där en av tio tonårskillar tittar på porr varje dag, känns det spontant ganska hopplöst med den här typen av respons på våra svenska ledarsidor. Det är som att man inte vill ta in att porren i dag inte bara är ett privatmoraliskt problem (om nu ”bara” är rätt ord i sammanhanget) – utan ett betydande problem för den svenska folkhälsan.
Det grövsta exemplet på detta är förstås de många gruppvåldtäkter och allt mer bisarra sexuella övergrepp som studsar emot oss i nyhetsflödet, och som är ett förverkligande av just den typ av våldsporr som finns beskriven ovan. Ännu värre med tanke på omfattningen är dock de tusentals kvinnor som tvingas lida i det tysta för att deras pojkvänner och/eller män har blivit så avtrubbade att det enda som kan engagera dem sexuellt är de beteenden som skildras i porrens värld. Jag kommer aldrig att glömma det nödrop som formulerades av signaturen ”Ensam” i en av DN:s frågespalter. Det var en 22-årig kvinna som hade följande att berätta för tidningens psykolog:
Jag har haft två snälla pojkvänner, men att båda tittade på porr har gjort det svårt för mig att förhålla mig till sex. Att en viktig del av det sexiga i porr verkar vara att det är nedsättande, otrevligt eller förnedrande för tjejen är svårt för mig att hantera. ”Vaniljsex”, alltså sex som är kärleksfullt och skönt för tjejer, verkar vara den tråkigare formen av sex, i stället är det bättre när det är föraktfullt. Utifrån hur porr ser ut, och utifrån att nästan alla killar kollar på det, känns det som att det är den allmänna synen på vad som är sexigt. Ingen av mina pojkvänner utnyttjade mig, men jag märkte att de inspirerades av och tänkte på sex som det är i porrfilmer. Ofta var det inte skönt utan bara jobbigt.
De få vänner som jag har pratat med om sex säger bara att man inte kan påverka vad andra tänder på. Det känns som att man inte ska känna att det här är ett problem, som att förnedring eller kvinnoförakt är okej, men bara så länge det har med sex att göra. … Jag blir jätteledsen när en kille som jag är kär i vill göra obekväma saker med mig och kan inte få ihop hur killar som vanligen är omtänksamma i vissa situationer vill behandla tjejer nedsättande.
Till bilden hör att ”Ensam” inte får något stöd från den psykolog som svarar henne. ”Ensam” ställer frågan: ”Är det normalt att hänga upp sig på sådant här? Är jag bara väldigt känslig?”, och till svar får hon en uppsättning menlösa ”å ena sidan och å andra sidan”-uttalanden – och absolut inga fördömanden av pornografin som sådan. Psykologens avslutande uppmaning lyder: ”Du kanske också vill bli aktiv i frågan om pornografi utifrån dina reflektioner, erfarenheter och ditt engagemang. På nätet finns diskussionsforum att delta i och aktivistgrupper att kontakta.” Alltså: om du vidhåller att det här är ett problem för dig, sök dig då till andra likasinnade på nätet – från det offentliga samhället kommer du nämligen inte att få något som helst stöd.
Kontentan av detta är att vi har ett mediaetablissemang som lämnar stora delar av den unga (och inte så unga) generationen i sticket. Antingen – som i Helmerssons och Abramowicz fall – genom att styra över samtalet på ett småskuret märkande av ord eller på allmänna brandtal för att det visst finns kvinnor som tycker om att bli misshandlade. Eller – som i DN-psykologens fall – genom att vara så rädd för att uppfattas som moralist att man kastar tillbaka frågeställningen i knät på offret.
En avslutande fråga är förstås vad vi i stället kan göra – och inte minst då från kyrkans sida. Opinionsbildning i stil med debattartikeln ovan är förstås ett steg, och det finns trots allt tecken på att fler börjar få upp ögonen för den här typen av problem. Men vi behöver också bli bättre på att tala om porr och sexualitet i våra kyrkor och församlingar. Vi behöver informera om SLAA och liknande organisationer som hjälper människor som har blivit porr-beroende, och vi behöver i vissa fall överväga möjligheten att organisera någon form av sexuella upprättelsegrupper. Om porren är ett så stort problem som statistiken indikerar, är det kanske så att det vi här talar om är en av vår tids absolut bästa öppningar för att betjäna vårt svenska samhälle?
