De senaste veckorna har normkritiken varit under lupp i medierna. Det började med det uppmärksammade fallet med UR-medarbetaren Per-Axel Janzon, som efter lång och trogen tjänst blev utköpt när han ifrågasatte sina chefers normkritiska agenda. Därefter publicerades SvD-journalisten Ola Wongs reportage om våra Världskulturmuseer, där han bland annat lyfte fram att normkritik och postkolonialism ”har fått bli överideologi, likt en oantastlig religion, och används som ursäkt för att skära bort kunskap, kulturarv och institutionell integritet”.
Debatten som följde på detta är i full gång. Samtidigt förvånas jag av tystnaden när det gäller den viktigaste arenan för det ideologiska experiment som just nu pågår – nämligen våra svenska förskolor och skolor.
Alla som är aktiva i skolans värld har nog lagt märke till att normkritiken förs fram som lösning på så gott som alla våra stora samhällsproblem – däribland homofobi, bristande jämlikhet, mobbning och rasism. Implementeringen går följaktligen rekordsnabbt. Eller med orden från antologin Normkritisk pedagogik (2010): ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”
Så – vad är problemet? Stora delar av svaret döljer sig faktiskt redan i det anförda citatet: Normkritiken i den tappning som lanseras i våra förskolor och skolor bygger på ett maktkritiskt perspektiv som har sina rötter i marxismen. Konkret bygger den på idén att det i alla lägen är den som befinner sig i minoritet och/eller betraktar sig som offer som ska lyftas fram och premieras. Särskilt stark attraktionskraft har detta tänkande visat sig ha på hbtq-rörelsen, vilket förklarar varför RFSL och RFSU har gått i bräschen för att lansera det i Sverige.
Insikten om dessa ideologiska kopplingar gör normkritiken möjlig att analysera på ett mer adekvat sätt. Det är nämligen fullt möjligt att betrakta såväl homofobi, bristande jämlikhet, mobbning som rasism som problematiskt, utan att vilja ansluta sig till en queer-marxistisk normkritik för att komma till rätta med problemen.
Få saker engagerar de normkritiska ideologerna så mycket som frågor som har med kön, sexualitet och sexuell identitet att göra. Med tanke på nyss nämnda kopplingar är detta naturligt, men är det verkligen rimligt att en pedagogik som tillämpas i hela det svenska skolväsendet hämtar sin ideologiska utgångspunkt ifrån den internationella queerrörelsen? Queertänkandet kommer från den yttersta marginalen. Det betraktar sexualiteten som något flytande, det biologiska könet som en konstruktion och ifrågasätter allt tal om ”normalt” och ”onormalt”. Särskilt frenetiskt vänder det sig emot de så kallade hetero- och tvåkönsnormerna.
En annan relevant aspekt är att man från normkritikens håll vänder sig emot det i andra sammanhang så positiva ordet tolerans. Enligt normkritiskt tänkandet förutsätter nämligen toleransen att någon – i normalfallet majoriteten – befinner sig i överläge. Men eftersom detta kan tolkas som att majoriteten också står för det ”normala” måste toleranspedagogiken förkastas. Queer handlar ju om att inte erkänna några som helst normer – särskilt inte på sexualitetens område.
Själv menar jag att den normkritiska pedagogiken i förskolan och skolan måste bli föremål för en mycket mer omfattande debatt än vad som hittills varit fallet. Det behöver även göras klart att man mycket väl kan verka för alla människors lika värde utan att vilja använda normkritiken som metod för detta mål.