Två begrepp som blivit vanliga i den politiska debatten är polarisering och populism. Polariseringen kan sägas handla om den ofta mycket oförsonliga tonen mellan de politiska alternativen. Populismen har traditionellt ansetts känneteckna ”ytterkantspartierna”, men tycks i mångt och mycket ha blivit den moderna politikens livsluft – oavsett parti.
Om vi börjar med polariseringen är den ett mångfacetterat fenomen. Dels kan man ju tala om den som ett faktum, för att inte säga en nödvändighet. Politikens dynamik utgår trots allt från politiska visioner som ställs mot varandra. Man kan vidare argumentera för att Sverige var precis lika polariserat för några decennier sedan, men då utifrån höger–vänster-skalan. I dag orienterar vi oss i stället utifrån GAL–TAN-skalan, vilket gör att polariseringen ser annorlunda ut. Känslomässigt är den dock lika stark som forna tiders låsningar mellan höger och vänster.
Men polarisering är inte bara ett fenomen i sin egen rätt. Den är också ett politiskt vapen. Det finns gott om exempel på politiker som har anammat en polariserande retorik.
Som när Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) kopplade samman kampen för samvetsfrihet inom vården med nazism och totalitära tendenser.
Eller när demokratiminister Amanda Lind (MP) jämförde SD med Hitlers nationalsocialistiska parti och hävdade att M, genom att vilja regera med SD:s stöd, satte makten framför mänskliga rättigheter.
Eller när Ebba Busch (KD) hävdade att regeringen ”med berått mod” hade tillåtit coronaviruset att spridas i Sverige.
Sådan retorik är fördummande och ovärdig politiker som i många andra sammanhang säger sig vara demokratins och dialogens förkämpar.
Men till detta kan vi alltså även lägga fenomenet populism. När begreppet används i den politiska debatten är det nästan alltid negativt. ”Populisterna” är, som sagt, detsamma som ”ytterkantspartierna”. De är motsatsen till det politiska mittfältet – och till den politiska eliten.
Vid en närmare granskning är det dock ohållbart att göra halt vid denna definition. Först och främst för att populism i sin mer grundläggande betydelse är nödvändig för en fungerande demokrati. En politiker som intelyssnar till folket (populus på latin) kommer helt enkelt inte att bli långlivad!
Men också för att den politiska retoriken i dag svämmar över av förenklingar och billiga knep för att få massorna på sin sida. Även från de etablerade partierna.
Som när S talar om ”pensionärsskatt”, trots att alla vet – eller i alla fall borde veta – att poängen med Alliansens skattesänkningar på arbete var att fler i arbetsför ålder skulle börja jobba, och därmed lägga grunden till (bland annat) ett fungerande pensionssystem. Det var alltså inte pensionärerna som skulle straffas – utan förvärvsarbete som skulle uppmuntras.
Eller när C anklagar partier med en annan migrationspolitik för att ”ställa grupp mot grupp” – som om detta inte är vad alla med politisk makt måste göra hela tiden, så länge tillgångarna inte är oändliga.
Eller när SD talar om ”massinvandring” även under perioder där antalet migranter som söker sig till Sverige är förhållandevis lågt.
Det är lätt att känna missmod över klimatet i den svenska offentligheten. Både polariseringen och populismen är fördummande. Men värre ändå: de leder till att sansade och nyanserade personer slår till reträtt; att de som kunde ha fungerat som motvikt inte vill ha med politik eller offentlig debatt att göra.
Här behöver vi med Skriftens ord be ”för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt” (1 Tim 2:2). Men vi behöver också utmana det självrättfärdigheten finger som så frimodigt pekar på politiska motståndare, samtidigt som man i andra frågor agerar likadant. På modern svenska brukar detta kallas för hyckleri.
Läs på varldenidag.se