En av de mest klassiska definitionerna av ledarskap är ”den som har inflytande över andra”. I praktiken innebär detta att så gott som alla människor är ledare. Men det innebär också att även de individer som saknar formell ledarposition kan utöva stark påverkan – och därmed ledarskap – över en grupp människor. Något som alltför sällan finns med i beräkningarna när vi talar om konsten att utöva ledarskap.
Ett exempel från skolans värld
Det konkreta exempel som jag själv brukar återkomma till är läraren i klassrummet. Det är ingen tvekan om att han eller hon har det formella ledaransvaret på plats. Men både på grund av strukturella problem – till exempel svagt stöd från skolledningen och/eller den rådande lagstiftningen – är det långt ifrån alltid som läraren tilldelas den auktoritet som krävs för att kunna utöva detta ledarskap.
Och inte nog med det. För om ledarskap är detsamma som inflytande är det i många fall så att de som är sämst skickade för ett gott ledarskap utövar det starkaste inflytandet på klassen i stort.
Det är de stökiga och högljudda och allmänt självcentrerade eleverna som kapar åt sig av lärarens tid och uppmärksamhet och därmed också av den gemensamma inflytande-kakan. Och det är de elever som betraktas som svagast – kanske rentav som offer – som får sin omgivning att dansa efter egen pipa. Därmed är det dessa individer som i många sammanhang kan sägas utöva det största inflytandet/ledarskapet på gruppen i stort.
Sist men inte minst kommer förstås även personlighetsfrågan in här. Den som Max Weber brukade tala om som ledarskapets ”karismatiska” dimension. En lärare med svag eller undfallande personlighet kommer så gott som alltid att få svårt att upprätthålla ordningen i klassrummet – förutsatt att det inte befolkas av ”mönsterelever” som hela tiden gör vad de har blivit tillsagda även av en lärare med brister i sin karismatiska auktoritet.
Den postmoderna synen på makt
Sammantaget illustrerar det här något som inte minst de postmoderna filosoferna brukar betona i sina arbeten, nämligen att tillvaron är full av maktrelationer. ”Makten är överallt”, skriver fransmannen Michel Foucault; ”inte därför att den omsluter allt, utan därför att den kommer överallt ifrån.”[1]
Och lite mer utförligt:
Med makt anser jag att man först och främst bör förstå den mångfald av styrkeförhållanden som finns inneboende i – och organiserar – det område där de fungerar; det spel som genom kamp och oupphörliga konfrontationer omvandlar dem, förstärker dem, kastar om dem; stöden, som dessa styrkeförhållanden finner i varandra, så att de bildar kedja eller system, eller, i motsatt fall, rubbningarna, motsättningarna som isolerar dem från varandra; och slutligen strategierna som de verkar genom och vilkas allmänna mönster eller utkristalliserande i institutioner förkroppsligas i statsapparaterna, i formuleringen av lagen, i samhällets hegemonier. […] Det är fråga om en allestädes närvarande makt: inte därför att den skulle ha privilegiet att samla allt under sin okuvliga enhet, utan därför att den skapas i varje ögonblick, på varje punkt, eller snarare i varje relation mellan en punkt och en annan.[2]
Av denna typ av iakttagelser kan man (om man nu håller med) dra ett antal olika slutsatser. I vissa fall leder de till ett närmast anarkistisk tillstånd, med allas krig mot alla. Men ännu vanligare bland Foucaults (och hans likars) efterföljare är ändå åsikten att den centrala dimensionen av varje sakfråga är den som har med maktförhållandena att göra.
Alltså: I stället för en traditionell analys av argument för och emot ett specifikt påstående – något som bygger på tron att det finns något sådant som en åtkomlig och objektiv sanning – ägnar man sig åt maktanalys: Hur ser maktförhållandena ut i den fråga som diskuteras? Vem kan beskrivas som privilegierad respektive underprivilegierad? Vem vinner respektive förlorar på ett visst förhållningssätt?
Intersektionalitet
Ett av de vanligaste uttrycken för detta är det intersektionalitetstänkande som präglar mycket av vår tids humaniora. Inte minst på det genusvetenskapliga området. Här har man gjort det till en konst att analysera olika former av maktrelationer, och med dessa analyser som grund formulerar man privilegietrappor beroende av faktorer som kön, sexualitet, etnicitet och ålder. Den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt förklarar:
[D]et första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning.[3]
Haidt själv är mycket kritisk till detta förfaringssätt. Inte minst för att det gör att vissa individer är på förhand dömda, vilket i sin tur motverkar den meritokrati som fram till nyligen har varit central för det liberala samhällsprojektet – där var och en ska bedömas på egna meriter snarare än på grupptillhörighet.
Men också för att det innebär att sanningsfrågan trycks tillbaka till förmån för frågor som har med makt och identitet att göra. ”I grunden är det en sorts rasism”, säger Haidt. ”Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.[4]
Viktigt att ha klart för sig är här också att det finns en ideologisk koppling mellan intersektionalitetstänkandet och den klassiska marxismen. Detta visar sig i det faktum att grupper som definieras som underprivilegierade anses ha rätten att slå tillbaka. Alltså med marxistiskt språk: göra revolution. I vissa fall till och med med våld. Jonathan Haidt:
I egalitära samhällen tenderar det att uppstå hat mot de som uppfattas stå över andra, vilket kallas omvänd dominans-hierarki inom antropologin. Människor förenar sig och har ihjäl sådana personer. Du kan se det i bland annat den franska revolutionen och i Maos kulturrevolution. De med hög status är de onda, och de med låg status är de goda. Det är även vad som sker på amerikanska universitet nu. Det är samma psykologiska mekanism.[5]
Vår tids polarisering
Det här är ett fenomen som i hög grad sätter sin prägel på relationer även i Sverige. Inte minst visar det sig i polariseringen i det offentliga rummet, där det snarare än en sanningssökande debatt tycks vara fråga om ett ständigt pågående krig mellan ”onda” och ”goda” och där härskartekniker och deplattformering ses som förväntat och legitimt – eftersom ändamålen helgar medlen. Något som i sin tur gör att samförståndslösningar och win/win-utfall framstår som allt mer svåruppnåeliga.
Och de grupper som excellerar i denna konst tycks alltså ofta vara just de som kan beskrivas som postmoderna och/eller progressiva. Den tidigare New York Times-krönikören Bari Weiss beskriver logiken hos 2020-talets revolutionärer så här:
Man börjar med att slå fast att rättvisans och framstegens krafter ligger i strid med bakåtsträvande och tyranni. Och i ett krig måste alla tidigare spelregler förkastas. […] I och med detta blir övertalningsförmåga – poängen med debatt – ersatt av offentlig uthängning. Moralisk komplexitet ersätts med moralisk tvärsäkerhet. Fakta ersätts med känslor. Idéer ersätts med identitet. Förlåtelse ersätts med straff. Debatt ersätts med deplattformering. Mångfald ersätts med tankens homogenitet. Inkludering med exkludering.[6]
Det är lätt att se parallellerna mellan Weiss ord och vårt svenska samtalsklimat. Men för att på djupet förstå vad det är som pågår behöver vi alltså se även till den marxistiska dimensionen av denna ideologi. Det är nämligen föreningen av en postmodern och en marxistisk maktanalys som just nu är på väg att förgifta inte bara samtalsklimatet, utan hela det liberala samhällsbygget. Weiss igen:
I denna ideologi är språk detsamma som våld. Men våld som utförs av rätt människor för att tjäna en rättfärdig sak är inte våld över huvud taget. I denna ideologi i mobbning fel, förutsatt att du inte mobbar rätt personer, för då är det mycket mycket bra. I denna ideologi handlar inte utbildning om att lära människor hur de ska tänka, utan om att omskola dem till att tänka rätt. I denna ideologi trumfar behovet att känna sig trygg över behovet att tala sant.[7]
Illustrationer till detta tänkande kan hämtas en masse från de senaste årens identitetspolitiska debatt. Som när sanningssökandet och integriteten kastades över bord inom delar av #MeToo-rörelsen. Eller när Black Liver Matter-demonstrationerna urartade i upplopp och plundring. Eller när Konstfack beskylldes för rasism för att de kallade ett rum för Vita havet. Eller när Diskrimineringsombudsmannen uppmanade alla förskolepedagoger att arbeta bort ”tvåkönsnormen” hos Sveriges 3-åringar.
Den kristna visionen
För oss som kristna är förstås allt detta en utmaning. Ett samhälle präglat av ”krigslagar” är nämligen inte bara obehagligt att leva i – det är också ett samhälle dömt till sönderfall. Dels för att ett samtalsklimat som hela tiden fokuserar på frågor om makt riskerar att präglas av en ständigt ökande misstänksamhet mellan dem som interagerar med varandra. Men också – och inte minst – för att konsekvensen av intersektionalitetstänkandet är att samhället fragmentiseras i subkulturer med så lite kontakt som möjligt mellan varandra.
Olika kön för sig.
Olika etniciteter för sig.
Olika samhällsklasser för sig.
Olika generationer för sig.
Alltså raka motsatsen till den vision för den kristna församlingen som aposteln Paulus ord beskriver så här:
Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla. Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet. (Kol 3:11–14)
Detta betyder inte att frågan om makt, eller ens frågan om intersektionalitet, skulle vara oviktig för oss som kristna. Även Bibeln är tydlig med att vissa grupper behöver uppmärksamhet och stöd för att komma till sin rätt i samhället i stort – ofta exemplifierat med faderlösa, änkor, fattiga och invandrare.
Däremot är Bibeln tydlig med att maktfrågan inte trumfar över sanningsfrågan. Inte bara för att sanning och rättfärdighet är så centrala begrepp i Bibeln som helhet, utan också för att vi uttryckligen förmanas för att ha en dubbel standard i exempelvis en rättsprocess: ”Du ska inte hålla med någon för att han är fattig och du ska inte vara partisk för den som har makt. Du ska döma din nästa med rättvisa” (3 Mos 19:15).
Låt oss alltså lära av de postmoderna filosoferna när de avslöjar maktförhållanden som vi personligen har varit blinda för. Men låt oss inte svälja lögnen att maktfrågan skulle vara viktigare än sanningsfrågan. Och framför allt: Låt oss inte köpa det marxistiska tankegods som säger att ändamålet helgar medlen och att den som är eller uppfattar sig som underprivilegierad har rätt att tala och agera mot sin motpart som vore han i själva verket ond.
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 4/2021
[1] Michel Foucault, Sexualitetens historia. Band 1: Viljan att veta (Daidalos 2002), s 103.
[3] Ivar Arpi, ”En extremt intolerant rörelse” i Svenska Dagbladet 160710.
[6] Bari Weiss, ”We Got Here Because of Cowardice. We Get Out With Courage” i Commentary november 2021. https://www.commentary.org/articles/bari-weiss/resist-woke-revolution/?fbclid=IwAR16L6WGR9ItjdyDNr6Q0HoiT6_d4ewnQHXYPVD-hw454gA688B1wGsIF3I
