Det är dystert att blicka ut över vår värld just nu. Det mullrar betänkligt kring Kina och Ryssland, som båda tycks beredda att ta till vapen för att slå vakt om sina ”buffertzoner”. I Kinas fall med Hong Kong, Taiwan och Tibet i blickfånget. I Rysslands fall med fokus på Ukraina och Georgien – men egentligen på alla stater som tidigare ingick i Sovjetunionen.

Parallellt med detta ser vi hur världens näst folkrikaste land, Indien, under inflytandet av BJP utvecklas i allt mer totalitär riktning. På tidningen The Economists demokratiindex ligger man i år på plats 53; på motsvarande lista för pressfrihet ligger man på förskräckande 142:a plats av 167 länder.

Faktum är att antalet demokratier i världen har varit på konstant tillbakagång under den senaste 15-årsperioden, så nog finns det skäl att fundera på vart världen är på väg!

Lite perspektiv säger oss dock att situationen inte är unik. Till stor del kan man nämligen säga att politisk demokrati är ett nytt fenomen. Om vi definierar detta system som ”allmän och lika rösträtt för alla myndiga medborgare” var det faktiskt inget land i världen som kunde beskrivas som demokratiskt före förrförra sekelskiftet! Demokratiseringen av världen är helt enkelt ett 1900-talsprojekt – som med nuvarande utveckling riskerar att bli en historisk parentes.

Förklaringen till denna utveckling kan naturligtvis diskuteras. Till stor del handlar det förstås om att inte heller demokrati är något fullkomligt system – bara, som det brukar heta, det ”minst dåliga”. Alla låter sig därför inte imponeras av detta styrelseskick.

På senare tid har vi därtill blivit påminda om att demokratiska system har en tendens att gå i baklås när deras medborgare röstar för spretigt (med Nederländerna som uppmärksammat exempel), eller när polariseringen mellan jämnstora block blir för djup (så som vi nu kan iaktta i USA). En handlingskraftig diktator tycks ha betydligt bättre förutsättningar att få saker gjorda än en folkvald minoritetsledare.

Men även på andra sätt har vårt demokratiska självförtroende fått sig en knäck. Om kolonialtidens ogenerade imperialism representerade den ena ytterligheten, tycks pendeln i dag ha parkerat på motsatt sida. Inte så att imperialismen skulle ha försvunnit – numera är det ju rättighetsfrågor som jämlikhet, abort och hbtq som vi från västs sida förkunnar för omvärlden. Men däremot så att tilltron till det kristna arv som en gång banade väg för vårt demokratiska system lyser med sin frånvaro.

Och inte bara det, för med denna förändring har vi också förlorat viljan att sätta våra liv och vår bekvämlighet på spel. Vi kan gärna kritisera diktaturer som vi saknar eget handelsutbyte med, men vi är mindre benägna att sätta hårt mot hårt när det kommer till regimer vi är beroende av för vår konsumtion. Till exempel Kina.

Framför allt vill vi på intet sätt riskera att sätta europeiska liv på spel. Något som i praktiken innebär att Ryssland kan vara säkra på att Nato inte kommer att gå in med marktrupper i Ukraina. Sådant sker nämligen inte i vår tid. Inte i Europa – och inte i USA under Joe Biden.

Sammantaget innebär detta att totalitära stater har goda utsikter att dominera scenen framöver. De är inte lika rädda som västländerna för att offra sina medborgares väl och ve. Därtill saknar de många av de värderingar som tron på Gud en gång försåg både oss själva och stora delar av världen med. Till exempel alla människors lika värde, som vare sig Xi Jinping eller Narenda Modi bekänner sig till.

En tröst i bedrövelsen kan vara att den kristna kyrkan under stora delar av historien har brett ut sig även i totalitära politiska strukturer. Ja, att den i just detta nu växer så det knakar i flera av vår tids diktaturer. Kanske finns det någonting att lära sig av detta? Kan det rentav ses som Guds kallelse till Europas kristna att distansera sig från den bekvämlighet som har fått ett sådant starkt grepp om vår sekulariserade kultur?

Läs på varldenidag.se