Ett återkommande tema i den politiska debatten är resursbristen inom vård, skola och omsorg. På många sätt är detta naturligt. Det är ingen tvekan om att mer resurser i fråga om pengar och personal skulle vara välkommet för var och en av dessa sektorer. Inte minst när vårdskulden efter coronapandemin ska betas av.

Men pengar är inte allt här i världen – ens inom sjukvården. Väl så viktig är den komplexa frågan om hur verksamheten är organiserad. Hur kommer det sig till exempel att en finsk läkare lyckas med konststycket att ta emot dubbelt så många patienter per dag jämfört med sina kollegor här i Sverige? Eller att en tredjedel av alla nyanställningar inom vården de senaste 14 åren har varit byråkrater – handläggare, administratörer och ledningspersonal – snarare än yrkesgrupper som jobbar med patientkontakt?

Det kan knappast handla enbart om storleken på budgeten.

Eller ta situationen i den svenska skolan. Det är välkänt att vi har ett auktoritetsproblem i svenska klassrum. Under en rad decennier har man från politiskt håll underminerat lärarkårens mandat att fungera som klassrummets odiskutable ledare, samtidigt som ”katederundervisning” har dömts ut och blivit ersatt av diverse mer eller mindre vederhäftiga processmetodiker.

Att då bara ösa på med ytterligare pengar utan att ta tag i grundfrågorna om ledarskap och pedagogik båtar föga.

Till saken hör att det finns gott om forskning som visar att de viktigaste faktorerna för om eleverna ska lyckas med sitt skolarbete är å ena sidan familjeförhållandena och å andra sidan kvaliteten på deras lärare.

Familjeförhållandena – där föräldrarnas egen utbildningsnivå är starkt utslagsgivande – är svår att ändra på. Men det finns faktiskt forskning som säger att en elev som kommer från ett hem med låg utbildningsnivå kan ”komma ikapp” sina jämnåriga om han eller hon har turen att få tillräckligt duktiga lärare. Omvänt kan det ta flera år för en elev som har haft dåliga lärare att ta igen konsekvenserna av den bristfälliga lärarinsatsen.

Vad är då definitionen av en duktig respektive dålig lärare? Enkelt uttryckt kan man säga att den förra lyckas få sina elever att tillgodogöra sig mer kunskap under skolåret än vad läroplanen kräver. Den senare, däremot, misslyckas på så sätt att de lär sig mindre än vad läroplanen kräver. Förutsatt att klassen är normalbegåvad, förstås.

Den här typen av forskning kan säkert upplevas utpekande, och det är inte konstigt att den av vissa beskrivs som kontroversiell. Men i grunden är den ändå goda nyheter för de kommuner som just nu vänder på slantarna: Lösningen på deras problem stavas sannolikt inte höjda skatter; snarare handlar det om att höja sig till en ny nivå av pedagogik och ledarskap.

Det kan handla om sådant som:

  • En tydlig gemensam vision på skolan i fråga om de kunskaps- och beteendemässiga förändringar man vill se för att nå upp till sina pedagogiska mål.
  • En skolorganisation som främjar de aktuella målen.
  • En god lärandemiljö – fysiskt såväl som psykiskt.
  • En strategi för att involvera elevernas föräldrar i sina barns lärande och utveckling.

Ingen påstår att det här skulle vara enkelt att åstadkomma. Men kanske ändå att det kan förklara varför ett land som Sverige – som proportionellt sett satsar stora resurser såväl på skolan som på vården och omsorgen – rankas relativt lågt i fråga om kvaliteten på dessa för samhället så grundläggande verksamheter.

Pengar är inte allt. Inte heller är de oviktiga. Men förändringar som misslyckas med att stärka det som är verksamhetens kärnområde – såsom att patienterna ska få adekvat vård och att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt – kommer alltid att bädda för fortsatta problem. Låt oss påminna varandra om detta när den politiska debatten fortsätter!

Läs på varldenidag.se