Jag högaktar Micael Grenholm för hans engagemang för invandrare, tiggare och andra utsatta människor. Men intervjun med honom i dagens Världen idag gör ändå att jag vill problematisera några av de påståenden som Grenholm kommer med. Jag gör det för att han har blivit en så pass viktig opinionsbildare i frågor som har med migration och kristen tro att göra. Men jag gör det också för att jag menar att en del av hans påståenden – hur fina de än kan verka – riskerar att få motsatt effekt. Ett politiskt program som inte är genomförbart må låta tilltalande i många kristnas öron, men samtidigt riskerar det att skapa polariseringar som öppnar för helt andra krafter än dem som man från början hade avsikten att stödja. Idealism kan i förlängningen vara något farligt.

Innan jag kommenterar de enskilda frågorna vill jag dock säga att jag i likhet med Grenholm är en stor vän av såväl generositet som en enkel livsstil. Detta gäller både från samhällets och kyrkans sida, men som kristna har vi ju ett särskilt ansvar för detta eftersom vi följer den Herre som sa att ”det är saligare att giva än att taga” (Apg 20:35). På det privatekonomiska planet anser jag därför att vi alla bör ge tionde av vår inkomst, och gärna betydligt mer. Vi bör också göra vad vi kan för att stödja människor i nöd.

Men den här världen är också en komplicerad plats, och det är insikten om denna komplexitet som jag till stora delar saknar i intervjun med Micael Grenholm. I det följande vill jag därför dela med mig av några reflektioner angående detta. För enkelhets skull utgår jag från några citat direkt ur artikeln.

Att behandla invandrare och infödda på samma sätt

Grenholm säger: ”En princip som är tydlig i Bibeln är att man inte ska behandla invandrare och infödda olika, det är centralt. Invandraren ska inte förtryckas utan ska betraktas som infödd.”

På ett plan är förstås detta helt sant. Personer som har rätt att bo i vårt land och som från början kommer från ett annat land ska inte utsättas för någon negativ särbehandling. Främlingsfientlighet och rasism är förkastligt ur ett kristet perspektiv. Men samtidigt gäller det att hålla tungan rätt i mun när det gäller detta. För detta är ju inte samma sak som att alla människor skulle ha rätt till det sociala skyddsnät som vi i Sverige har byggt upp.

Varför inte? Låt mig ge tre skäl:

1) För att det på sikt skulle göra hela den svenska välfärdsstaten omöjlig. Man kan inte betala ut mer än man får in, och om fler ska dela på kakan innebär det antingen att alla får en mindre bit eller att man måste höja statens intäkter. Men eftersom skattehöjningar tenderar att minska människors vilja att jobba och ta risker, visar erfarenheten att ett högt skattetryck snarast får motsatt effekt: att hela kakan minskar. Det är därför den borgerliga regeringen införde de så kallade jobbskatteavdragen, som paradoxalt nog ökade statens sammanlagda skatteintäkter. Annorlunda uttryckt: välfärdssystemet så som vi nu känner det skulle med en sådan politik behöva monteras ned – om inte helt, så i alla fall delvis.

Detta är naturligtvis fullt möjligt. Det finns ingen naturlag som säger att ett system som man en gång har byggt upp måste bevaras också inför framtiden. Men innan vi går så långt som till att avskaffa den svenska välfärdsstaten måste vi rimligen söka stöd för detta från den svenska befolkningen i stort. Och personligen är jag säker på vad resultatet av en sådan omröstning skulle bli: ett rungande ”nej”.

Dessutom är det ju så att alternativet till en gemensamt finansierad välfärd rimligen måste vara mer av ett klansamhälle, där man tar ekonomiskt ansvar inom sin släkt eller sociala grupp. Så fungerar det i många u-länder – men mig veterligt inte i några i-länder. Och att övergå till ett sådant system i ett land som enligt internationella undersökningar har världens mest individualistiska befolkning är knappast någon enkel match.

Nu är ju Grenholm idealist, så jag tänker mig att hans egen respons på dessa båda invändningar skulle vara att ”även om det är politiskt svårgenomförbart är det detta samhälle som vi som kristna behöver sträva mot”. Men är det verkligen så? Kan man inte tvärtom tänka att vi som kristna bär på en gudsrikesvision som vi så långt som det är möjligt vill förkroppsliga i församlingen, men som vi faktiskt inte försöker driva igenom med politiska medel? Det är denna linje som Martin Kroon verkar driva i samma artikel.

För egen del skulle jag också vilja tillägga: är det rimligt att hävda att man är ”mindre kristen” om man inte tycker att ovanstående scenarior är rimliga ens att sträva emot, just för att de framstår som så orealistiska i den värld vi nu lever i? Är ett ”kristet” förhållningssätt så utopiskt att det i praktiken är omöjligt att genomföra? Och har då kristna över huvud taget i politiken att göra? Eller kräver det kanske en revolution för att kunna genomföras? Och vad skiljer i så fall kristen tro från kommunism (eller andra politiska utopier) som hittills bara har kunnat genomdrivas med våld?

Problemen med nya inkomstkällor

2) Om vi dramatiskt vill öka invandringen utan att dra ned på den generella välfärden återstår förstås en annan möjlighet, och det är att finna helt nya inkomstkällor. Om man avfärdar en generell skattehöjning brukar de vanligaste förslagen vara antingen att chockhöja skatten för de grupper som är särskilt rika, eller att ta pengar från de storbanker som på senare tid har kunnat göra stora vinster.

Men även här finns det betydande problem. Till exempel kan vi vara säkra på att en skattehöjning för våra rikaste medborgare skulle leda till att dessa helt enkelt flyttar sig själva och/eller sina pengar utomlands. Och angående storbankerna skulle ett statligt ingrepp i dessas ekonomi leda till en snedvridning av konkurrensen som rimligen måste betraktas som väldigt orättvis – förutsatt att inte precis alla banker och låneinstitut fick samma pålagor. (Ett alternativ hade förstås varit att göra bankerna återbetalningsskyldiga för det statliga stöd som de fick under finanskrisen, något jag själv gärna hade sett. Men tyvärr ställde man inte detta krav när det begav sig, och det är svårt att komma med sådana anspråk i efterhand.)

3) Till detta måste vi förstås lägga den principiella frågan om det är rättfärdigt att på det sätt som vi här talar om ”bestraffa” företagande och vinstdrivande verksamhet. Kristen generositet skiljer sig som bekant från kommunism i det att den förra är frivillig medan den senare är framtvingad. Och framtvingad generositet tenderar att få en väldigt besk eftersmak, både genom den bitterhet den skapar och genom de störningar den orsakar för marknaden i stort. I klartext: Att tvinga framgångsrika företagare och banker att mot sin vilja betala för en fri invandring riskerar att skapa helt nya problem för den gemensamma ekonomin. Och vad gör vi den dagen då bankerna inte längre går med vinst – var ska vi då ta pengarna ifrån?

Trots detta säger Grenholm: ”Månaden innan Stefan Löfven sa att vi inte har kapacitet att ta emot lika många flyktingar så slogs det fast att Sverige har världens sjätte rikaste befolkning. Det är en imaginär kapacitetsbegränsning som alla europeiska länder talar om.”

Min invändning mot detta är alltså det som jag har redogjort för i 1–3 ovan: Om fler ska dela på kakan utan att samtidigt vara med och bidra till den, kommer kakan obönhörligt att minska. Det är detta jag menar med en nedmontering av välfärdsstaten. Och även om Sverige är ett rikt land brukar det inte bli särskilt bra när man tvingar av människor/företag/banker pengar mot sin vilja. Personligen har jag också svårt att se det här som ett särskilt ”kristet” förfaringssätt. Snarare låter det som en kombination av kommunism och diktatorsfasoner. Självklart med goda motiv – men även många av kommunistdiktaturerna hade väl goda motiv?

Fri invandring förr och nu

Men använder jag inte dubbla måttstockar här? Kan inte dagens flyktingströmmar liknas vid den migrationsvåg som under 1800-talet rörde sig från fattig-Sverige till Amerika? Och om vi anser att den var befogad, med vilken rätt undanhåller vi dagens migranter att söka sin lycka i Sverige?

Det man glömmer när man använder sig av detta och liknande argument är att 1800-talssvenskarna kom till ett helt annat samhälle än vårt. (Samma sak kan för övrigt sägas om migrationen på Bibelns tid.) Amerika var visserligen ”möjligheternas land” – men ansvaret för att ta vara på dessa möjligheter låg ändå på individen. Det var genom hårt arbete och pionjäranda som man kunde bygga sig själv en framtid, och det fanns inte några färdiga välfärdssystem att kliva in i. En parallell till våra förfäders amerikaresor vore alltså snarast att säga till dem som i dag kommer till Sverige att ”varsågod och kom, vi har obebyggd mark i Norrlands inland där du kan försörja dig genom att med egna händer bygga en stuga och bruka jorden”. Jag är knappast den ende som finner en sådan strategi orealistisk.

Men trots detta tycks alltså Micael Grenholm argumentera för en helt fri invandring. På reporterns fråga om inte en ”reglerad invandring” ändå är att föredra får han som svar: ”Då säger man att man ska ta emot vissa men inte alla. Det handlar om att deportera människor till krig, förtryck och förföljelse. Sådana utvisningar skulle man sällan själv vilja utsätta sig eller sina barn för. De flesta vill inte tvingas mot sin vilja till något som är farligt, så bara utifrån den gyllene regeln (’Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem’) blir det fel.”

Lite tidigare säger han till och med: ”Utifrån biblisk moral och någorlunda korrekt verklighetsuppfattning, kan man inte [sic!] vända sig mot migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, stabila länder.”

Min respons på detta är följande:

1) Det är faktiskt inte möjligt med en totalt fri invandring. Det finns miljontals människor som skulle vilja komma till Sverige om det var möjligt att här – utan motprestation – få del av det svenska välfärdssystemet. Och som jag redan har försökt visa skulle systemet i ett sådant läge klappa ihop. På vilket sätt är detta ”kristet”?

2) Även när det gäller de invandrargrupper som Grenholm specifikt nämner – människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse – måste vi få en jämnare fördelning av mottagandet från de övriga europeiska länderna. Jag delar frustrationen över att detta hittills inte har fungerat, men fri invandring till Sverige med ett i övrigt restriktivt Europa är helt enkelt ett alltför riskabelt alternativ. Och då inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket av integrationspolitiska skäl. I längden är det ju extremt destruktivt med stora grupper som lever utan nära kontakt med majoritetskulturen, utan jobb och i värsta fall utan att ha någonting alls att göra. För att inte tala om de spänningar som tenderar att uppstå mellan infödda och utrikes födda, om de senare uppfattas överutnyttja ett system som de förra har byggt upp.

3) Alternativet som jag ser det är därför att inom rimliga gränser bevilja uppehållstillstånd till särskilt utsatta grupper, men att i övrigt satsa betydligt mer på mottagandet av krigsflyktingar i de aktuella ländernas närområde. Enligt vissa beräkningar kommer Sveriges nuvarande flyktingmottagande att kosta mer än FN:s totala stöd till världens alla flyktingläger. Ett stöd som dessutom är kraftigt underfinansierat. Är detta verkligen rimligt? Är det alltså mer kärleksfullt att ge 100 personer ”all inclusive” i Sverige än att genom flyktingläger ge grundläggande förutsättningar för 1 000 personer, med målet att de så snart som möjligt ska kunna återvända till sina ursprungsländer?

Till detta kan läggas den nöd som präglar helt andra grupper än dem som just nu lyckas ta sig till våra europeiska gränser. I stora delar av östra Afrika pågår exempelvis en gigantisk svältkatastrof, och även där kommer rapporter om såväl stort lidande som bristande resurser. Borde vi inte satsa betydligt mer på denna nöd, som måste beskrivas som minst lika akut som den som många av våra nuvarande flyktingar flyr ifrån? Eller är det kanske ”mer kristet” att satsa resurser på dem som har tagit sig hit (och alltså har haft råd att betala för detta) än på dem som aldrig skulle ha en chans att finansiera ett sådant företag? Min poäng med detta är inte att avvägningen skulle vara enkelt, utan att det inte är självklart var våra pengar faktiskt gör störst nytta.

Mot detta antar jag att Grenholm skulle invända det han säger i intervjun: att vi inte ska spela ut ”bistånd mot gästfrihet”. Men då kvarstår ju ändå frågan om finansieringen. Och som jag visar här ovan finns det stora problem både med skattehöjningar och bestraffande av vinstdrivande verksamhet. På lång sikt tenderar det helt enkelt att få hela ekonomin att gå i baklås, och då saknar vi ändå de resurser som vi skulle använda för att finansiera flyktingmottagandet. Tänk Venezuela …

Vad är rättvisa?

I slutändan kan man nog säga att de avvägningar som jag här försöker peka på har med vår generella syn på vad som är ”rättvist” att göra. Det är förstås sant att de flesta skulle vilja födas i ett land utan krig och med ett politiskt system som gör det möjligt för människor att leva fritt och utan fruktan. I den meningen är det djupt orättvist att jag själv har blivit född i Sverige, medan andra har blivit födda i exempelvis Syrien, Eritrea eller Nordkorea. (Även om många som bor där förstås älskar sin kultur, och i den meningen inte alls har något intresse av att flytta till Sverige.)

Men som bekant finns det inte någon magisk formel som kan ändra på denna typ av orättvisa. Att tömma alla länder med förtryckarregimer för att i stället förflytta hela befolkningen till rika och starka demokratier är förstås omöjligt. Och även om det skulle gå skulle det i förlängningen rasera den stabilitet som i dag kännetecknar våra västerländska demokratier, eftersom det med nödvändighet skulle exportera dessa ”problemländers” konflikter till oss andra. Något som för övrigt redan håller på att ske i stora delar av Europa.

Varje land måste därför lösa sina egna problem. Däremot är det viktigt att övriga länder bistår i detta arbete, och det är ju bland annat därför som vi har ett sådant organ som FN. Det faktum att FN fungerar så dåligt illustrerar samtidigt hur komplicerade dessa frågor är. Ett alternativ vore förstås en världsregering, som dikterar villkoren för alla världens länder. Men inte minst som kristna har vi skäl att frukta för ett sådant scenario. En världsregering med sådan makt att den kunde tvinga alla länder att leva i fred skulle ju kräva sådana långtgående befogenheter att det vore svårt att inte likställa den med det apokalyptiska odjuret.

Återstår alltså att faktiskt försöka göra vad vi kan genom de organ som står till vårt förfogande – i första hand FN och EU. Och framför allt: att fortsätta verka för mission och evangelisation, till upprättelse för såväl individer som nationer. Just detta bör därför också vara den kristna kyrkans huvudprioritet. Bara förvandlade hjärtan kan ju på djupet hela den här världens trasighet.

Några konkreta förslag

Nu förstår jag att det här kan låta på tok för defensivt. Världen är ju så full av lidande människor! Men att inte propagera för fri invandring och öppna gränser är faktiskt inte detsamma som att inte göra någonting alls. Låt mig därför få avsluta med ett antal konkreta förslag, som jag personligen tycker går alldeles utmärkt att kombinera (och i vissa fall även härleda) från min kristna tro:

1) Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva fly vare sig från krig eller svält. Dels genom katastrofbistånd, dels genom stöd till sådana projekt som i längden gör att samhällen och ekonomier kan utvecklas i rätt riktning. Inte minst stöd till ett fungerande företagsklimat har faktiskt visat sig vara en effektiv åtgärd – det är ju så som den gemensamma välfärden kan utökas på plats.

2) Så långt som det är möjligt bör vi i detta arbete använda oss av organ som FN och EU, som trots allt har kommit till med bland annat detta syfte.

3) Vi bör även fortsätta att sätta press på övriga EU-länder, för att på så sätt fördela ansvaret för de människor som just nu söker sig till Europa.

4) De människor som trots allt kommer till Sverige – antingen tillfälligt i väntan på asylprövning, eller som har beviljats asyl – bör få det varmast tänkbara mottagandet. Både som kristna och som medmänniskor har vi ett ansvar dels att möta tillfälliga besökare med värme, dels att hjälpa människor med permanent uppehållstillstånd till en god integration.

5) Som kristna har vi självklart också en kallelse att dela evangeliet med dessa människor, oavsett hur länge de får stanna i vårt land. Parallellt med detta ska vi även verka för en fortsatt och fördjupad förvandling av världens alla nationer genom mission och evangelisation.

6) När flyktingströmmarna blir så stora att vi inte mäktar med dem utifrån vårt nuvarande samhällssystem får vi se det som en morot att kraftsamla för att skapa drägligare villkor i de krisdrabbade ländernas närområden – om inte annat för att behovet av att ta sig till Väst ska upplevas som mindre akut.

7) Redan utifrån vår nuvarande situation behöver vi även verka för ett systemskifte på så sätt att vi introducerar enklare (och lägre betalda) jobb, enklare bostäder med mera. Detta för att undvika det utanförskap som just nu riskerar att uppstå för de människor som inte har vad som krävs för att ta sig in på den svenska jobb- och bostadsmarknaden.

För fortsatt läsning

Som ni märker blev det här mitt klart längsta blogginlägg hittills. Och ändå finns det gott om lösa trådar som jag tyvärr inte har kunnat nysta i här och nu. Just detta illustrerar å andra sidan dessa frågors komplexitet. Och det visar varför vi inte kan nöja oss med en retorik som får det att låta som att det i själva verket är lätt att avgöra vad som är ett kristet förhållningssätt i dessa frågor.

Om du vill läsa mer av vad jag själv har skrivit på temat får du gärna kolla in några av mina tidigare inlägg på opinionsbloggen: Kristen tro kontra snällism, Migrationsströmmar, nybyggaranda och Kristina från Duvemåla, Motmedlet mot Front National, samt Låglönejobb – gränsen för vår solidaritet? Även min krönika Är den kristna tron regeringsduglig? kan vara värd att läsa i anslutning till detta.