Vi befinner oss i valrörelsens slutskede, och partierna försöker övertyga oss om att deras analys av sakernas tillstånd – liksom deras lösningar på de identifierade problemen – är de bästa tänkbara. Detta är helt i sin ordning. Men en valrörelse kan också förstärka destruktiva mönster. Ett sådant är att vi betraktar våra politiska motståndare som onda.

”Av samhällsdebatten kan man ibland få intrycket att valet står mellan ont och gott”, skriver Elisabet Lann (KD) på Dagens debattsida. Och i Göteborgs-Posten debatterar Susanna Birgersson med Anna-Karin Hammar (S), som demagogiskt slår fast att en kristen som röstar på något av Tidöpartierna förråder sin kristna tro. Nyligen beskrev P-O Flodström (V) och Julia Kronlid (SD) på debatt i Dagen hur ”något går sönder när motståndaren … börjar betraktas som moraliskt oren, farlig eller omöjlig att dela andlig gemenskap med”.

En tänkare som kan hjälpa oss att förstå, och i bästa fall komma tillrätta med, denna form av polarisering är den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt. I sin bok Det rättfärdiga sinnet utvecklar han den så kallade moralfundamentsteorin, där en viktig utgångspunkt är att vi i etiska och moraliska frågor inte bara resonerar utifrån fakta och logik, utan också utifrån ett antal identifierbara intuitioner. Haidt ringar in sex sådana som enkelt kan presenteras så här:

  • Omsorg: ”är det någon som far illa här?”
  • Rättvisa: ”gynnar detta någon på ett orättvist sätt?”
  • Frihet: ”är det någon som förtrycks här?”
  • Lojalitet: ”skulle min hållning göra mig illojal mot människor vars åsikter jag respekterar och/eller skada sammanhållningen i samhället i stort?”
  • Respekt för traditioner och auktoriteter: ”vad har vår typ av människor (klass, nationalitet, religion …) brukat anse om detta?”
  • Helighet: ”utmanar vi heliga principer här?”

Som synes ligger tyngdpunkten hos de första fundamenten på individens väl och ve, medan de senare fokuserar på mer kollektiva värden. Och vad Haidt och andra har visat är att alltså många av våra politiska konflikter åtminstone delvis går att förklara med hur vi förhåller oss till dessa sex fundament.

Ett genomgående mönster är sålunda att personer som identifierar sig som progressiva tenderar att betona fundamenten omsorg och rättvisa. Klassiska liberaler, å sin sida, är på ett särskilt sätt måna om den personliga friheten. Personer med politiskt konservativ inriktning tenderar däremot att i högre grad än de övriga också betona lojalitet, auktoritet och helighet, och alltså göra bruk av samtliga sex fundament. Allt detta enligt Haidts och andra forskares studier.

Detta ska självklart ses som övergripande tendenser, inte som beskrivningar av enskilda människor. Ingen normalt funtad människa saknar omsorg eller respekt för gemenskap, och ingen politisk tradition kan reduceras till ett psykologiskt mönster. Däremot kan moralfundamentsteorin hjälpa oss att förstå varför politiska och moraliska debatter så lätt låser sig.

Den som främst uppmärksammar utsatta individers situation kan uppleva att meningsmotståndaren saknar medkänsla. Den som främst ser till ansvar, lojalitet eller samhällsgemenskap kan uppleva att motståndaren är naiv eller bortser från konsekvenserna för det gemensamma. Och risken är då att vi misstolkar varandras motiv snarare än att pröva varandras argument. I värsta fall avfärdar vi varandra som omoraliska och onda, när det snarare handlar om intuitionerna i vår moraliska kompass.

Ett exempel som ofta dyker upp i debatten är migrationspolitiken. Under lång tid dominerades denna av frågor kopplat till människors utsatthet, internationell solidaritet och individens rättigheter. Men med tiden har andra perspektiv fått en allt större tyngd: samhällskontraktet, den sociala tilliten, tryggheten och integrationsförmågan. Fokus har helt enkelt breddats från ett fåtal till flera moraliska hänsyn.

Något liknande kan sägas om det i västvärlden så polariserade området äktenskap och familj. Här har den politiska diskussionen mest handlat om den enskildes frihet och rätt till likabehandling, såsom individens rätt att skilja sig och att (oavsett partnerns kön) gifta sig och adoptera barn. Men från ett konservativt perspektiv har man även pekat på kollektiva aspekter som kärnfamiljen som samhällets minsta byggsten, barnens behov av sina biologiska föräldrar och det heterosexuella äktenskapets särställning i ett historiskt perspektiv. Oenigheten handlar alltså inte bara om slutsatser och argument, utan om vilka moraliska aspekter som ska ges den största vikten.

Motsvarande gäller för den kristna samhällsdebatten. När stora och komplexa frågor ska debatteras, där både intressekonflikterna och de teologiska perspektiven spretar, gör vi klokt i att inte vara för snabba med att döma ut varandras tro, människosyn eller moraliska status. Att reflexmässigt avfärda någondera sida som ”omoralisk” eller som att inte respektera ”alla människors lika värde” är därför att göra det alltför enkelt för sig.

Här håller jag med andra ord med Flodström och Kronlid. Och rent konkret tror jag att moralfundamentsteorin hjälpa oss till större förståelse av vår motpart – oavsett om debatten förs i kyrkan eller i samhället i stort.

Läs på dagen.se