Lärjungen Johannes skriver: “Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19). Med denna bibliska sanning som grund, och med anledning av min bok Farliga för fienden, skrev jag för en tid sedan en artikel om den andliga världen. Lite grovt kan man säga att jag hade tre huvudpoänger:

  1. Dagens svenska kristenhet talar generellt väldigt tyst, eller inte alls, om den osynliga världen.
  2. Detta leder till att människor med ockulta erfarenheter eller med en bakgrund i New Age inte förstår att de kan vända sig till kyrkan för att få hjälp.
  3. Okunskapen om, och det förlorade språket för, den andliga kampen gör att många kristna – inte minst ledare – lämnas i sticket, utan redskap att hantera det tryck som de är utsatta för.

På denna text har det inkommit tre repliker, varav två kan kategoriseras som “tvekande” och en som “bejakande”. De båda tvekande listar en mängd olika skäl till varför vi bör fortsätta på den inslagna vägen och tala tyst om de onda makterna. De nämner sådant som att det är allmänt komplicerat, att talet om demoner kan leda fel i mötet med psykiskt labila personer, att det kan skapa ett osunt fokus, att det kan reducera människors problematik till något enbart andligt och att man i värsta fall kan hamna i Knutby-diket.

Prästen Jennifer Lantz Herstek förordar en svenskkyrklig modell där man “ordnar så att människor döps, undervisas och att mässan firas” medan pingstpastorn Roland Stahre ifrågasätter om vi verkligen har så mycket att lära av kyrkan i det globala syd när det gäller dessa frågor. Båda förenas i sin kritik av en av mina egna grundteser, nämligen att den andliga kampen är ett centralt tema i Guds ord.

Jag vill börja med att säga att det absolut finns relevans i dessa påpekanden – ämnet är komplicerat och kan leda fel. Därför ägnar jag i min bok mycket möda åt att parera den typ av avarter som Lantz Herstek och Stahre pekar på.
Bland annat skriver jag, vilket jag uppfattar att Stahre efterfrågar, om vikten av att ha en helhetssyn i mötet med både individer och situationer där den andliga kampen kan skönjas, samt att lära sig att skilja mellan demonisering och psykisk sjukdom. Överandlighet eller osund okunnig undervisning är kyrkan verkligen inte behjälpt av!

Angående kampens centrala plats i de bibliska texterna kan man tänka lite olika. Själv konstaterar jag att djävulen dyker upp redan i Bibelns tredje kapitel och att Gamla testamentet återkommande talar om kampen mellan Herren och avgudarna. I Nya testamentet läser vi om flera konfrontationer mellan Jesus och de onda andarna, men också att Jesus uppmanar sina lärjungar att själva driva demonerna på flykten – en praktik som fortsätter i Apostlagärningarna och i den tidiga kyrkan.

Det grundläggande problemet med att tala tyst, eller inte alls, om den andliga verkligheten är att det inte löser den typ av problem som jag tog upp i min artikel: Konfirmanderna som skrämts av att leka anden i glaset förblir fortsatt okunniga om den osynliga världen och kristna ledare som har tagit stryk i den andliga kampen lämnas utan redskap att hantera sina erfarenheter.

För mig blir detta djupt otillfredsställande. Dessutom tror jag att det är en strategi som motverkar sitt eget syfte. Galenskaper likt de i Knutby Filadelfia kommer nämligen att fortgå även när “mitt på vägen-kristna” tiger i dessa frågor. Det utmärkande för sekter är trots allt att de betraktar etablerade kyrkor som avfallna – och därmed inte värda att lyssna och lära av. Själv ser jag det därför som mer fruktbart att modellera sunda förhållningssätt än att tiga om alternativen. På köpet får vi då också de redskap som vi behöver för att identifiera när saker spårar ur.

Till stor del handlar det här om att återerövra kyrkans andlighet. I vår materialistiska kultur kan det ironiskt nog bli så att inte ens församlingen förknippas med Guds närvaro och kraft. Som Joel Sjöberg skriver i sin replik: “Kyrkan har fått rykte om sig att vara icke-andlig, kraftlös och teoretisk, tvärtemot hur den första församlingen beskrivs i Apostlagärningarna.”

Sedan handlade ju inte min artikel enbart om individers erfarenheter av de onda makterna, utan också om den kamp som Paulus talar om som “tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud” och som enligt aposteln har sitt ursprung hos “ondskans andemakter i himlarymderna”.

Även här tror jag att kristenhetens okunskap riskerar att ha ett högt pris. I varje tid pågår en andlig kamp om församlingens budskap och identitet – den gemenskap som är tänkt att vara “sanningens pelare och grundval”. Om vi inte har några verktyg för att se och analysera detta är det stor risk att vi underskattar vad den onde försöker åstadkomma. I värsta fall kan vi själva bli till redskap för krafter med allt annat än goda avsikter (jämför Matt 16:23).

Allt sammantaget står jag därför fast vid vad jag skrev i den ursprungliga artikeln: Svensk kristenhet behöver ha ett språk även för dessa delar av Bibelns undervisning. Självklart med ambitionen att undvika de misstag som har begåtts av tidigare generationer kristna.

Läs på dagen.se