Det talas allt mer om det nya svenska kyrkolandskapet. Här på ledarsidan har professor Torbjörn Aronson presenterat olika aspekter av detta, och ett av de mest iögonfallande inslagen har med de internationella församlingarnas inträde att göra. Som exempel nämner Aronson att det 1980 fanns 29 församlingar i Sveriges huvudstad med någon form av anknytning till en pingstkarismatisk rörelse, nätverk eller kyrka; fyrtio år senare handlar det om 160 olika församlingar med totalt 33 000 anslutna medlemmar. Alltså fler än hela EFK tillsammans, bara i Stockholm!

För Sveriges tredje stad har utvecklingen gått ännu snabbare. År 2005 fanns det enligt Aronson 7 olika församlingar med någon form av pingstkarismatisk anknytning i Malmö kommun – en siffra som i dag har hunnit sexfaldigas, med 42 kända församlingar i staden.

Många av dessa församlingar leds av pastorer som har sänts hit av sina modersamfund i Afrika, Sydamerika eller Asien. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om ”invandrare” i största allmänhet, utan om målmedvetna missionärer; missionärer som Sveriges kristenhet bör ta emot med öppna armar. Vi är, trots allt, ett av världens mest sekulariserade länder.

När man pratar med dessa missionärer är det en fråga som påfallande ofta återkommer, och det är den som har med lokaler att göra. Många upplever det som svårt att få tag på en plats där de kan fira gudstjänst och många har fått nej när de har vänt sig till de etablerade kyrkorna för att få hjälp.

Det kan självklart finnas olika skäl för detta. I vissa fall har kontakterna skötts på ett okänsligt sätt; ibland har det funnits en förväntan på att hyran ska vara gratis; ytterligare andra gånger har skillnader i teologi och ledarskapssyn skapat problem. Men det måste samtidigt ses som ett misslyckande när ett antal människor som kommit till vårt land för att missionera, och som bevisligen har förmågan att nå människor med evangeliet, behöver hyra lokaler av profana hyresvärdar för att fira sina gudstjänster. Särskilt som detta ofta sker till överpriser, där okunskapen om svenska förhållanden riskerar att bidra till sämre hyresvillkor än de annars hade kunnat vara.

Varje lokal församling skulle därför behöva ta sig en funderare när det gäller detta: Finns det internationella församlingar i kyrkans närhet som vi kan stötta? Det behöver inte handla om att erbjuda något gratis; men kanske om att visa sin goda vilja. I många fall kan första steget vara att bjuda den aktuella pastorn på fika, för att på så sätt lära känna hans eller hennes hjärta.

Till saken hör att den här typen av kontaktskapande sällan tar sin början i den organiserade ekumeniken. De flesta av dessa församlingar är nämligen inte aktiva inom denna. Inte heller kan vi vänta oss att de ska ansluta sig till våra svenska samfund, för att på så sätt bli (svenska) pingstvänner, EFK:are, equmeniakyrkomedlemmar etc. De är ju redan med i någon form av kyrkosamfund – som i många fall har fler medlemmar än den samlade svenska frikyrkligheten tillsammans.

Man kan självklart ha tankar och åsikter om detta. Men ur ett gudsrikesperspektiv borde det vara en klart överkomlig utmaning att hitta sätt att relatera även till dem som inte låter sig inrättas i den svenska kyrkogeografin. Sann ekumenik måste ju ändå ta sin början i relationer, och vi som är hemmastadda här i Sverige behöver här ta det första steget.

Dessutom är det så att de här församlingarna har en hel del att ge till oss infödingar. Inte minst genom att de i många fall är bedjare av Guds nåde. Tänk vilken förmån att ha en stark och väckelsedoftande bönetjänst under sitt eget tak! Så kanske är det nu som ni ska göra slag i saken och ta kontakt med närmaste internationella församling?

Läs på varldenidag.se