Vissa perioder brukar beskrivas som nyhetstorka. Den här hösten har situationen varit den motsatta: nyhetsexplosion. Det har ständigt kommit nya och angelägna nyheter att rapportera om.
Om detta är inte mycket att säga. Men ett problem är samtidigt att många andra viktiga frågor riskerar att hamna i medieskugga. En sådan är det gigantiska sociala experiment som just nu pågår i skolans och förskolans värld, som brukar beskrivas som ”normkritisk pedagogik” och som jag vid flera tillfällen har kommenterat här på bloggen.
Låt mig ta två aktuella exempel. På Sveriges Elevråds kongress i Trollhättan för ett par veckor sedan fattade man beslut om vilken skolpolitisk fokusfråga man ska ägna mest resurser på under de närmaste två åren. Beslutet föll på ”en normkritisk sex- och samlevnadsundervisning”. Därmed sällar man sig också till sina ”syskon” bland de fackligt organiserade lärarstudenterna, som tidigare i år har gått ut med riktlinjer för hur man ska kunna främja det normkritiska arbetet i skolan. Bland annat med förslag om att sluta använda begrepp som ”killar” och ”tjejer” i klassrummet och med uttalanden som att ”Oavsett kurs eller ämne bör därför ett normkritiskt förhållningssätt genomsyra lärarutbildningen och normkritisk pedagogik läras ut.”
Mitt andra exempel kommer från den statliga myndigheten Forum för levande historia, som i oktober lanserade ett nytt skolmaterial med titeln HBTQ, normer och makt. I materialet får eleverna stifta bekantskap med diverse personer som under det senaste århundradet har ”stått upp mot lagar och normer som har begränsat”. Fokus ligger på frågor som har med homo- och transsexualitet att göra, och en av dem som hyllas är RFSL Ungdoms tidigare ordförande Alexander Fredunger, som bland annat beskriver sin resa från ”vanlig” homosexuell till ”intergender” – alltså en form av transperson. Med ohöljd entusiasm skildrar den statliga myndigheten hur Alex (som numera heter, eftersom hen uppfattar det som mer könsneutralt) blev en symbol för ”det unga, det nya och det radikala”. Som Fredunger själv konstaterar: ”Jag blev ganska snabbt en av frontfigurerna för intergender.” Utifrån detta förväntas skoleleverna diskutera vad som finns att lära av Fredungers exempel, däribland frågan om vilka strategier som ”kan användas för att förändra normer och lagar kring hbtq-frågor i Sverige”.
Den som vill gå på djupet i den normkritiska pedagogiken kan kolla in min rapport När minoriteteten tar majoriteten som gisslan. Men låt mig här bara få kommentera något om detta med trans. Så som dagens offentliga samtal har utvecklats används förekomsten av transsexualism som ett centralt argument för att luckra upp våra könsnormer i stort. De normkritiska ideologerna för vad som i praktiken måste kallas för ett krig inte minst mot heteronormen och tvåkönsnormen. Men mot denna bakgrund är det samtidigt intressanta att själva diagnosen ”transsexualism” faktiskt är extremt ovanlig. Utslaget på hela populationen handlar det om 1 pojke på 10 000 och 1 flicka på 30 000, och under perioden 1972–2002 var det bara i snitt drygt 20 personer som ansökte om ”fastställelse av könstillhörighet” i den svenska vården.
På senare tid är det dock något som har hänt. 2010 var det tre gånger så många som ansökte om behandling för transsexualism, och 2015 hade siffran ökat med ytterligare 300 procent! Det är svårt att frigöra sig från tanken att det går trender också när det gäller detta, och i medicinalhistorien finns det gott om exempel på diagnoser som under en period har varit vanliga men som i slutändan har visat sig vara helt eller delvis irrelevanta (t ex ”hysteri” kring förra sekelskiftet och ”amalgam-allergi” på 90-talet).
Till saken hör vidare att mellan 70 och 80 procent (!) av de personer som kommer så långt som till en fullskalig behandling för transsexualism avbryter innan de kommer till det sista och avgörande steget: könsoperationen. På flera håll, däribland Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore, USA, har man faktiskt helt upphört med denna typ av ingrepp, och där är argumentet att de inte nämnvärt har lyckats förbättra patienternas psykiska hälsa. Som exempel är det 20 gånger högre självmordsfrekvens bland opererade transsexuella som bland amerikaner i gemen!
Självklart kan man dra olika slutsatser av dessa fakta, men en uppenbar sådan måste väl ändå vara att bilden av dessa fenomen är betydligt mer komplex än vad som i dag ofta görs gällande. En tidigare psykiatriprofessor vid Johns Hopkins-sjukhuset uttrycker det så här: ”policymakare och media gör vare sig transpersonerna eller befolkningen i stort någon tjänst genom att behandla deras förvirring som en rättighet att försvara snarare än en mental störning som behöver förståelse, behandling och förekommande åtgärder.”
Diskussionen om dessa saker lär fortsätta. Men att bara beskriva normaliseringen av hbtq och avköningen av det offentliga rummet som ett ”frihetsprojekt” låter sig knappast göras.
